Rysslandstankar
Först är allt sig likt
det finns ju spoltoaletter, McDonalds och spårvagnar
i skogen springer vältränade ben
bilarna släpper ut lika mycket avgaser
och jag tänker att här är allt bra
Jag som älskar soppor och varma tröjor
klar luft och långsamma tåg
det här blir så enkelt
plättlätt
och vi rullar in mot leriga Leningator och betong
Men tiden går
utanför innerstaden krånglar små grusvägar fram
här odlar visst alla egna tomater vid timmerhuset med trasig dörr
i varje mun tycks det saknas en tand
och det luktar sprit
Förloras tillslut i stora ögon
tysta skrik om en trygghet
förbannade ensamhet,
övergiven
“Kommer ni tillbaka nästa vecka?”
(Jajaja vill jag svara)
Nej
Vi lämnar en bortglömd plats som kommer glömmas igen
Dåligt samvete
När min resväska ställs bredvid hennes plastpåse
När jag har kläder för alla väder, och hon för ett
När jag talar om framtiden och hon om mörker
När jag ringer hem till tryggheten och hon berättar om övergrepp och rehabcenter och hängda mammor och pappor
Och någonstans spricker det
på insidan och det svider och skaver
grå, gråare. Gråt.
blundar bort blickar
Försvinner och förlorar igen
Då inser man att under ytan är allting sig ganska olikt
och under ytan finns det trasighet och ensamhet
hopplöshet
soppor som vägrar mätta och tåg som aldrig hittar fram
luften kväver mig och inte ens tröjan vill värma
skitsvårt
det fortsätter smärta
Du som ser det glömda
stanna kvar till nästa veckav
värm betonghjärtan och kom ihåg
plåstra på insidan
och hjälp mig öppna ögon
vinnas tillbaka, hitta igen
andas
och låt tröjan värma ännu lite till.
Snälla.
