Mitt emot ett äventyr
I gränsland mellan det som var och det som kommer
inte riktigt då men inte heller sen och tomhet
idel tomhet
nyper armen och vill vara nu
men potatisen smakar inte barndom längre
solen tycks inte värma en framtid
det är kalt och kallt och kanske inte ens på riktigt
Kan det vara så att allting stannar
när ingenting är säkert och tvivel vinner över tro
äventyr flimrar och flyr
och jag vet inte om det är längtan
eller bara ett banalt flyktbeteende
För snart försvinner en välkänd trygghet
potatis och sylt och sent solsken
verkligheten som jag ser den
mot okänt land
heligt land
murar och mulåsnor
mörkare nätter men ljusare dagar
Kanske är jag redan där
i gränslandet på väg
inte riktigt då men inte heller sen och tomhet
idel tomhet
nyper armen och vill vara nu
men potatisen smakar inte barndom längre
solen tycks inte värma en framtid
det är kalt och kallt och kanske inte ens på riktigt
Kan det vara så att allting stannar
när ingenting är säkert och tvivel vinner över tro
äventyr flimrar och flyr
och jag vet inte om det är längtan
eller bara ett banalt flyktbeteende
För snart försvinner en välkänd trygghet
potatis och sylt och sent solsken
verkligheten som jag ser den
mot okänt land
heligt land
murar och mulåsnor
mörkare nätter men ljusare dagar
Kanske är jag redan där
i gränslandet på väg
Jag är rädd ibland
Jag är rädd ibland.
Trots att jag gör allt för att inte vara det så är jag så jätterädd ändå.
Så jätterädd.
Rädd för mygg som låter för mycket när de kommer för nära.
För att cykla utan hjälm.
För fällknivar för de är små men skär så djupt.
För solen när den skapar malignt melanom istället för sommarhopp.
För att arbeta bort allt som är livet.
För att avbryta när någon pratar om något väldigt, väldigt viktigt utan att jag förstår det.
För vintermörker som lägger sig som en sten i magen.
För att med den stenen sjunka bort från gladheten till bara ondska.
För att bli ensam. På riktigt ensam. Ibland tror jag att jag är det.
För att dö framför massvis med människor och ingen skulle veta hur de skulle reagera och jag skulle ligga där och sen skulle de gråta.
För nazister.
För att ångra mig sen.
Men mest av allt är jag rädd för att vara rädd.
Och då slår det snurr i skallen och allting blir kaos och jag tror att de där nazisterna kommer att avbryta något väldigt, väldigt viktigt med fällknivar och tvinga mig cykla utan hjälm till ett arbetsläger helt ensam men med massvis av malignt melanom.
Och jag skulle bli ondska.
Och jag skulle dö. Och allting skulle bli vintermörkt men ingen skulle gråta för där fanns ingen sorg.
Bara rädsla.
Men alla skulle ångra sig sen.
Trots att jag gör allt för att inte vara det så är jag så jätterädd ändå.
Så jätterädd.
Rädd för mygg som låter för mycket när de kommer för nära.
För att cykla utan hjälm.
För fällknivar för de är små men skär så djupt.
För solen när den skapar malignt melanom istället för sommarhopp.
För att arbeta bort allt som är livet.
För att avbryta när någon pratar om något väldigt, väldigt viktigt utan att jag förstår det.
För vintermörker som lägger sig som en sten i magen.
För att med den stenen sjunka bort från gladheten till bara ondska.
För att bli ensam. På riktigt ensam. Ibland tror jag att jag är det.
För att dö framför massvis med människor och ingen skulle veta hur de skulle reagera och jag skulle ligga där och sen skulle de gråta.
För nazister.
För att ångra mig sen.
Men mest av allt är jag rädd för att vara rädd.
Och då slår det snurr i skallen och allting blir kaos och jag tror att de där nazisterna kommer att avbryta något väldigt, väldigt viktigt med fällknivar och tvinga mig cykla utan hjälm till ett arbetsläger helt ensam men med massvis av malignt melanom.
Och jag skulle bli ondska.
Och jag skulle dö. Och allting skulle bli vintermörkt men ingen skulle gråta för där fanns ingen sorg.
Bara rädsla.
Men alla skulle ångra sig sen.
När det stormar som argast
När livet stormar som argast så tänker jag att det formar som mest. Det som inte dödar, härdar, sägs det, och jag lever i mottot och härdar och härdar och härdar ut. Härdar in i det som inte dödar men skördar så mycket.
Jag reser till landet utan hus för att drabbas. Står där bredvid och tittar på, tittat ut på de drabbade men drabbas inte alls.
Jag läser om söndertrasade underliv för att förstå men förstår ingenting längre. Äter gott och äter upp och äter nog bort alla söndertrasade underliv i hela mitt huvud. Drabbas inte alls.
Jag säger hej till tiggaren som säger hej tillbaka. Jag säger nej till tiggaren som säger hej tillbaka. Jag gråter inte längre, drabbas inte alls.
Vill att livet ska storma som argast för att formas som mest. Formas och mjukas upp och bli en drabbad själ. En sån som du ser på och är fluff och fladdrig av ödmjukhet inför orättvisa liv. En sån som kramar dig när det känns som om det inte längre går att härda sig undan döden. En som i arga stormar lärt känna mänsklighet.
Vill det.
Men det som inte dödar härdar och härdar och härdar. In i en förbannad likgiltighet. In i en förbannad mur som inte kan släppa igenom en enda känsla. En mur när vi reser till landet utan hus. En mur som gör söndertrasade underliv till ingenting. En mur framför tiggaren och alltid ett hej men nej och nej och nej.
När livet stormar som argast tänkte jag att det formar som mest. Och jag härdade och härdade och härdade i det som dödar och skördar i kubik. Ändå står jag här som självaste stålmannen.
Hård som sjutton.
Utan fluff och fladder.
Utan form.
Mest bara Nej men hej till likgiltigheten.
Jag reser till landet utan hus för att drabbas. Står där bredvid och tittar på, tittat ut på de drabbade men drabbas inte alls.
Jag läser om söndertrasade underliv för att förstå men förstår ingenting längre. Äter gott och äter upp och äter nog bort alla söndertrasade underliv i hela mitt huvud. Drabbas inte alls.
Jag säger hej till tiggaren som säger hej tillbaka. Jag säger nej till tiggaren som säger hej tillbaka. Jag gråter inte längre, drabbas inte alls.
Vill att livet ska storma som argast för att formas som mest. Formas och mjukas upp och bli en drabbad själ. En sån som du ser på och är fluff och fladdrig av ödmjukhet inför orättvisa liv. En sån som kramar dig när det känns som om det inte längre går att härda sig undan döden. En som i arga stormar lärt känna mänsklighet.
Vill det.
Men det som inte dödar härdar och härdar och härdar. In i en förbannad likgiltighet. In i en förbannad mur som inte kan släppa igenom en enda känsla. En mur när vi reser till landet utan hus. En mur som gör söndertrasade underliv till ingenting. En mur framför tiggaren och alltid ett hej men nej och nej och nej.
När livet stormar som argast tänkte jag att det formar som mest. Och jag härdade och härdade och härdade i det som dödar och skördar i kubik. Ändå står jag här som självaste stålmannen.
Hård som sjutton.
Utan fluff och fladder.
Utan form.
Mest bara Nej men hej till likgiltigheten.
Argrynkor och skrattrynkor på samma gång
Första gången stod han en ganska kall morgon och delade ut gratis frukostpåsar till stressade människor, men helt utan brådska. Jag ville också ha frukost trots mättnad och tidsbrist, så jag ryckte tag i en påse. Sa aldrig tack och sprang vidare in i dagen som snart skulle springa iväg. Frukosten smakade mest girighet. Egentligen ingenting alls att komma ihåg men ändå kunde jag inte glömma. Och varför sa jag inte tack?
Andra gången var en eftermiddag i mataffären. I ofas med tiden och dagen gick jag alldeles för fort och utan att se mig om och när allt kommer omkring ser jag nog mest bara mig själv. Plötsligt stod han där. Nog gjorde det lite ont när vi gick in i varandra. Eller jag gick väl snarare in i honom för han såg sig om och han såg mig, det såg jag. Lite skamsen men inte generad som jag brukar bli, stod jag där med bananer och mjölk i händerna. Han sa inte ett ord men ändå sa han allt om något ganska skrämmande. Om att se och inte se. Om dagar att försvinna in i och dagar som försvinner. Om tider i ofas och helt andra tider. Så gick han sin väg igen. Jag glömde säga tack.
Tredje gången satt han på en parkbänk och tittade på spårvagnar. Han var ganska lång och med för korta jeans. Lite som jag fast helt omedveten. Ganska mager också, faktiskt. Han bara satt där med argrynkor och skrattrynkor på samma gång. Det hade jag aldrig sett förut och det var fint. Jag undrade varför och så mycket mer men vågade inte gå från tryggheten bakom tegel och glas på andra sidan gatan. Stod kvar i klungan men så fruktansvärt ensam i en kultur där jag mest lärt mig se mig själv. Men han såg mig också, det såg jag.
Det tog så himla lång tid innan vi träffades igen. Trots att jag förringade och förminskade och förklarade för mig själv att han bara var en man som delade ut frukostpåsar till stressade människor som springer in i dagar, så kunde jag inte förgöra honom. Ibland var det som om han gick precis bredvid. Då fick jag först skrattrynkor, men sen argrynkor när jag insåg att jag måste vara lite galen. Aldrig på samma gång, skrattrynkor och argrynkor alltså. Och det var så väldigt grått. Men när jag blev sådär galen och han gick bredvid så formades nya färger som jag aldrig sett förut. Nyanser och någon form av balans. Där någonstans i folkvimlet trampade jag på fötter utan märkesskor och strumpor men med för korta jeans. Helt rätt.
”Du bor ju i ett förbannat surdegsbröd och tänker som en stoppad korv. I dimman och alldeles för mycket kött.” Han sa det så enkelt och tyst men det ekade i huvudet och fortsatte eka och eka och eka. Han var där men utan mössa och jag-mentalitet. Av ett annat virke från ett annat system. Jag undrade varför och så mycket mer. Nog var jag galen. Han gick igen men utan att komma i ofas med tiden och dagen. Samtidigt ropade jag Tack alldeles för sent.
Nästa gång visste jag precis vad han skulle säga för han hade sagt det varenda gång galenskapen slagit in och jag undrat varför och så mycket mer. ”Följ mig”. Så enkelt och jag sa ”Ja” och jag sa ”Tack”. Han tog galenskap och surdegsbrödraskap. Gav något ogripbart. Jag tittade på hans argrynkor och skrattrynkor och förstod hur de hängde ihop och samtidigt formades en massa nya färger. Inte en enda dag försvann när vi tillsammans gick mot helt andra tider och allt jag någonsin undrat över. Där fast i ett annat system utan klungans ensamhet och dimmor och stoppade korvar. Äntligen tack, bara tack.
Andra gången var en eftermiddag i mataffären. I ofas med tiden och dagen gick jag alldeles för fort och utan att se mig om och när allt kommer omkring ser jag nog mest bara mig själv. Plötsligt stod han där. Nog gjorde det lite ont när vi gick in i varandra. Eller jag gick väl snarare in i honom för han såg sig om och han såg mig, det såg jag. Lite skamsen men inte generad som jag brukar bli, stod jag där med bananer och mjölk i händerna. Han sa inte ett ord men ändå sa han allt om något ganska skrämmande. Om att se och inte se. Om dagar att försvinna in i och dagar som försvinner. Om tider i ofas och helt andra tider. Så gick han sin väg igen. Jag glömde säga tack.
Tredje gången satt han på en parkbänk och tittade på spårvagnar. Han var ganska lång och med för korta jeans. Lite som jag fast helt omedveten. Ganska mager också, faktiskt. Han bara satt där med argrynkor och skrattrynkor på samma gång. Det hade jag aldrig sett förut och det var fint. Jag undrade varför och så mycket mer men vågade inte gå från tryggheten bakom tegel och glas på andra sidan gatan. Stod kvar i klungan men så fruktansvärt ensam i en kultur där jag mest lärt mig se mig själv. Men han såg mig också, det såg jag.
Det tog så himla lång tid innan vi träffades igen. Trots att jag förringade och förminskade och förklarade för mig själv att han bara var en man som delade ut frukostpåsar till stressade människor som springer in i dagar, så kunde jag inte förgöra honom. Ibland var det som om han gick precis bredvid. Då fick jag först skrattrynkor, men sen argrynkor när jag insåg att jag måste vara lite galen. Aldrig på samma gång, skrattrynkor och argrynkor alltså. Och det var så väldigt grått. Men när jag blev sådär galen och han gick bredvid så formades nya färger som jag aldrig sett förut. Nyanser och någon form av balans. Där någonstans i folkvimlet trampade jag på fötter utan märkesskor och strumpor men med för korta jeans. Helt rätt.
”Du bor ju i ett förbannat surdegsbröd och tänker som en stoppad korv. I dimman och alldeles för mycket kött.” Han sa det så enkelt och tyst men det ekade i huvudet och fortsatte eka och eka och eka. Han var där men utan mössa och jag-mentalitet. Av ett annat virke från ett annat system. Jag undrade varför och så mycket mer. Nog var jag galen. Han gick igen men utan att komma i ofas med tiden och dagen. Samtidigt ropade jag Tack alldeles för sent.
Nästa gång visste jag precis vad han skulle säga för han hade sagt det varenda gång galenskapen slagit in och jag undrat varför och så mycket mer. ”Följ mig”. Så enkelt och jag sa ”Ja” och jag sa ”Tack”. Han tog galenskap och surdegsbrödraskap. Gav något ogripbart. Jag tittade på hans argrynkor och skrattrynkor och förstod hur de hängde ihop och samtidigt formades en massa nya färger. Inte en enda dag försvann när vi tillsammans gick mot helt andra tider och allt jag någonsin undrat över. Där fast i ett annat system utan klungans ensamhet och dimmor och stoppade korvar. Äntligen tack, bara tack.
Duktiga flickor och Umami
Disciplin och livet i ett nötskal
tar tagen och dagen och drar mig i kragen
kan och vill och ska
säger ja ja ja
vill ha salt och sött
surt och beskt
allt på samma gång och det ska nog gå
duktiga flicka
Vill bära och vill vara och vill visa allt hon kan
duga sig framåt till något bättre än det som är
aldrig blir det gott nog när smaken är som baken
kafferep har blivit kaffesvep
skratt blir svart
och allt gott blir spott och grått
liv blir tomgång och äckliga oliver
stackars krake
Salt och sött
Surt och beskt
allt i ett och det går att stå på kanten ett tag till
vågar inte hoppa
men missar liksom grädden på moset
Umamin
tar tagen och dagen och drar mig i kragen
kan och vill och ska
säger ja ja ja
vill ha salt och sött
surt och beskt
allt på samma gång och det ska nog gå
duktiga flicka
Vill bära och vill vara och vill visa allt hon kan
duga sig framåt till något bättre än det som är
aldrig blir det gott nog när smaken är som baken
kafferep har blivit kaffesvep
skratt blir svart
och allt gott blir spott och grått
liv blir tomgång och äckliga oliver
stackars krake
Salt och sött
Surt och beskt
allt i ett och det går att stå på kanten ett tag till
vågar inte hoppa
men missar liksom grädden på moset
Umamin
Vår Fader
Du som är pappa till alla.
Du som bor i små hyddor och stora slott.
Du som älskar att tälta och finns i djupa grottor,
på Mount Everest topp,
i Nordkoreas koncentrationsläger,
på Pressbyrån.
Du som finns över oss och under oss,
Du fanns igår och Du finns imorgon, i övermorgon,
i överövermorgon.
I vin och bröd och i öppna människohjärtan.
Överallt och över allt.
Du är Jag är.
Du är storhet, godhet, helighet.
Du är Jag är.
Låt Ditt namn bli de största, godaste, heligaste som världen någonsin sett.
Du är Jag är.
Vi är, ett.
Lys med Din sol i ett solförmörkat vinterland.
Så äppelträd i vissnande trädgårdar.
Låt Din värme tvinga av ondskans iskalla kappa och kom med kramar där närhet försvunnit,
kom med nattliga bus där glöden slocknat,
kom med okända stigar och stora äventyr där nyfikenheten svalnat.
Vi törstar efter kärlekens kraft i en skadad värld.
Låt gemenskapen med Dig leda genom hånande blickar och svåra beslut,
så att Din vilja får utrymme genom vår efterföljelse.
Smuggla in biblar i underjordiska växande församlingar.
Välsigna pajen från ditt äppelträd på kyrkfikat när hemlösa får hitta hem.
Ja, låt Din vilja styra när vi inte förstår någonting, någonstans.
Låt Din makt och din kärlek regera,
revolutionera,
reproducera längtande människor.
Riva murar och sänka trösklar mellan syskon och då och nu och det som kommer.
Överallt och över allt.
Mätta hungrande små magar,
rena vatten att dricka och krydda riset vi skördar.
Ta från oss som slänger den mat som rest jorden runt,
och ge till dem som lagar vår mat på dess långa orättvisa resa.
Ge oss hjärtan som inser att vi är en massa syskon,
och att syskon behöver varandra.
Men mätta också hungrande små själar.
Bred jordnötssmör på förlorad tro,
mata ensamma tomma hjärtan med Din mörka ekologiska choklad
och Ditt rättvisaste mest kärleksfulla kaffe.
Låt aldrig den hungern få bli hunger igen.
När jag är arg och avundsjuk, när jag är feg och egocentrerad.
Förlåt mig.
När jag är elak och korkad, när jag vänder dig ryggen och vill ha pengar,
beröm och stoltheten flyttar in mina röda strumpbyxor.
Förlåt mig.
När jag ger Dig en pungspark, blundar och håller för öronen.
Skriker TRALALA.
Förlåt mig då, Pappa.
Förlåt mig.
Hjälp oss att leva förlåtelse.
För vi vill förlåta ilska och avundsjuka,
lögn och elakhet.
Alla fula ord som smärtar på insidan.
Sudda ut, skrapa bort,
sätt bamseplåster på det som synden gör sönder.
Krama det trasiga och onda.
Du som ser igenom, ser mer.
Ser allt.
Bara Du vet vad vi behöver och vad vi kan och vad vi inte kan.
Uppfostra oss.
För oss ut på oväntade vandringar.
Lär oss tillit och uthållighet och kärlek genom trasiga lastbilar eller brutna fötter.
Men ge oss inte hårdare motvind än vi klarar av.
Gör sönder lastbilen där det finns mobiltäckning.
Bryt foten när gemenskapen gör det möjligt att hålla huvudet över ytan.
Och sånt vet Du.
Bara du.
Så hjälp oss att lita på Dig,
håll oss i handen, vaka och skydda,
och ge oss en vilja av järn.
Du som äger allt det vackra vi är,
och önskar allt ditt vackra in en skör värld.
Du som har allt ditt vackra i en framtid som vi får hoppas på.
Du kan få åsnor att tala,
Du kan göra motvind till medvind,
Du kan mätta hungrande små magar med lite fisk och bröd,
Du kan vara räddningen i Nordkoreanska koncentrationsläger
och bamseplåstra ihop trasiga fötter på Pressbyrån.
Du som är Jag är.
All tid.
Alltid.
Du som bor i små hyddor och stora slott.
Du som älskar att tälta och finns i djupa grottor,
på Mount Everest topp,
i Nordkoreas koncentrationsläger,
på Pressbyrån.
Du som finns över oss och under oss,
Du fanns igår och Du finns imorgon, i övermorgon,
i överövermorgon.
I vin och bröd och i öppna människohjärtan.
Överallt och över allt.
Du är Jag är.
Du är storhet, godhet, helighet.
Du är Jag är.
Låt Ditt namn bli de största, godaste, heligaste som världen någonsin sett.
Du är Jag är.
Vi är, ett.
Lys med Din sol i ett solförmörkat vinterland.
Så äppelträd i vissnande trädgårdar.
Låt Din värme tvinga av ondskans iskalla kappa och kom med kramar där närhet försvunnit,
kom med nattliga bus där glöden slocknat,
kom med okända stigar och stora äventyr där nyfikenheten svalnat.
Vi törstar efter kärlekens kraft i en skadad värld.
Låt gemenskapen med Dig leda genom hånande blickar och svåra beslut,
så att Din vilja får utrymme genom vår efterföljelse.
Smuggla in biblar i underjordiska växande församlingar.
Välsigna pajen från ditt äppelträd på kyrkfikat när hemlösa får hitta hem.
Ja, låt Din vilja styra när vi inte förstår någonting, någonstans.
Låt Din makt och din kärlek regera,
revolutionera,
reproducera längtande människor.
Riva murar och sänka trösklar mellan syskon och då och nu och det som kommer.
Överallt och över allt.
Mätta hungrande små magar,
rena vatten att dricka och krydda riset vi skördar.
Ta från oss som slänger den mat som rest jorden runt,
och ge till dem som lagar vår mat på dess långa orättvisa resa.
Ge oss hjärtan som inser att vi är en massa syskon,
och att syskon behöver varandra.
Men mätta också hungrande små själar.
Bred jordnötssmör på förlorad tro,
mata ensamma tomma hjärtan med Din mörka ekologiska choklad
och Ditt rättvisaste mest kärleksfulla kaffe.
Låt aldrig den hungern få bli hunger igen.
När jag är arg och avundsjuk, när jag är feg och egocentrerad.
Förlåt mig.
När jag är elak och korkad, när jag vänder dig ryggen och vill ha pengar,
beröm och stoltheten flyttar in mina röda strumpbyxor.
Förlåt mig.
När jag ger Dig en pungspark, blundar och håller för öronen.
Skriker TRALALA.
Förlåt mig då, Pappa.
Förlåt mig.
Hjälp oss att leva förlåtelse.
För vi vill förlåta ilska och avundsjuka,
lögn och elakhet.
Alla fula ord som smärtar på insidan.
Sudda ut, skrapa bort,
sätt bamseplåster på det som synden gör sönder.
Krama det trasiga och onda.
Du som ser igenom, ser mer.
Ser allt.
Bara Du vet vad vi behöver och vad vi kan och vad vi inte kan.
Uppfostra oss.
För oss ut på oväntade vandringar.
Lär oss tillit och uthållighet och kärlek genom trasiga lastbilar eller brutna fötter.
Men ge oss inte hårdare motvind än vi klarar av.
Gör sönder lastbilen där det finns mobiltäckning.
Bryt foten när gemenskapen gör det möjligt att hålla huvudet över ytan.
Och sånt vet Du.
Bara du.
Så hjälp oss att lita på Dig,
håll oss i handen, vaka och skydda,
och ge oss en vilja av järn.
Du som äger allt det vackra vi är,
och önskar allt ditt vackra in en skör värld.
Du som har allt ditt vackra i en framtid som vi får hoppas på.
Du kan få åsnor att tala,
Du kan göra motvind till medvind,
Du kan mätta hungrande små magar med lite fisk och bröd,
Du kan vara räddningen i Nordkoreanska koncentrationsläger
och bamseplåstra ihop trasiga fötter på Pressbyrån.
Du som är Jag är.
All tid.
Alltid.
Min älskade saknade vän
Det är när varför-tanken skaver som man är på gränsen
på gränsen att sluta kämpa
för varför finns det flygkrascher
varför finns det cancer
varför finns det ångestattacker och tårar
varför finns det självmord?
Det liksom snurrar och det enda svar som dyker upp är
att det bara är
och jag saknar dig
jag saknar dig när jag tänker för du tänkte alltid med mig
När man är på gränser för att tankarna skaver
på gränsen att sluta kämpa
då gör det liksom ont och man inser varför självmord finns
men då är det bara att bestämma sig för att orka leva
trots flygkrascher och cancer och förbannade jävla ångestattacker
och tårar
varför kunde du bara inte bestämma dig?
Jag har en blåsa under foten
Min ängel,
Jag har en blåsa under foten
att gå och gå och gå
men aldrig riktigt hitta fram
gör ont
liksom det gör så ont att se dig
Jag har ett skavsår i handen
att konstant försöka bära
men aldrig riktigt lyckas rädda dig från att falla
smärtar så förbannat mycket
liksom det smärtar att höra dig
Jag har ett sår i magen
att tänka och tänka och tänka
men liksom aldrig komma fram till något svar
får mig att skaka av tårar
liksom jag skakar av att skaka dig
Jag har ett hjärta som blöder
det rinner blod och det känns
för jag har ingen aning
trots att jag går
trots att jag bär
trots att jag tänker
har jag ingen aning om hur jag ska kunna få dig att åter visa dina vingar
Nej jag har ingen aning om hur jag ska kunna krama dig så hårt att allt det onda inte längre får plats,
förlåt men jag saknar dig så jävla mycket,
min ängel.
Jag har en blåsa under foten
att gå och gå och gå
men aldrig riktigt hitta fram
gör ont
liksom det gör så ont att se dig
Jag har ett skavsår i handen
att konstant försöka bära
men aldrig riktigt lyckas rädda dig från att falla
smärtar så förbannat mycket
liksom det smärtar att höra dig
Jag har ett sår i magen
att tänka och tänka och tänka
men liksom aldrig komma fram till något svar
får mig att skaka av tårar
liksom jag skakar av att skaka dig
Jag har ett hjärta som blöder
det rinner blod och det känns
för jag har ingen aning
trots att jag går
trots att jag bär
trots att jag tänker
har jag ingen aning om hur jag ska kunna få dig att åter visa dina vingar
Nej jag har ingen aning om hur jag ska kunna krama dig så hårt att allt det onda inte längre får plats,
förlåt men jag saknar dig så jävla mycket,
min ängel.
Att Förändra Världen
Någonting i vår uppfostran säger
att det är svårt
riktigt riktigt svårt
Att Förändra Världen
och tack gode Gud tänker vi
för då slipper vi bry oss
då slipper vi försöka se möjligheterna bakom omöjligheterna
Men Att Förändra Världen
är att le åt mannen, vars blick skriker DET VAR BÄTTRE FÖRR.
det är att ställa klockan några minuter tidigare, för att hinna vattna blommorna i trädgården.
det är att skriva en dikt och veta att ingen kommer läsa den.
det är att bjuda grannar på överblivna bullar
det är att titta mot himlen och se att man är del i något större (och är så älskad att det rinner över i en kärlek som kan spridas till alla vägar man korsar)
Att Förändra Världen
är att vilja se konsekvenserna av konsekvenserna av konsekvenserna
av en handling
ty bara då
händer något med våra tankar och vi kan gå från fullständig egoism till ett liv där hjärtat har en vilja
ja, att förändra världen är att plocka undan när någon satt upp en lapp om att din mamma faktiskt inte jobbar här.
Det behöver inte vara så jävla svårt som vår uppfostran har tvingat oss att tro
att det är svårt
riktigt riktigt svårt
Att Förändra Världen
och tack gode Gud tänker vi
för då slipper vi bry oss
då slipper vi försöka se möjligheterna bakom omöjligheterna
Men Att Förändra Världen
är att le åt mannen, vars blick skriker DET VAR BÄTTRE FÖRR.
det är att ställa klockan några minuter tidigare, för att hinna vattna blommorna i trädgården.
det är att skriva en dikt och veta att ingen kommer läsa den.
det är att bjuda grannar på överblivna bullar
det är att titta mot himlen och se att man är del i något större (och är så älskad att det rinner över i en kärlek som kan spridas till alla vägar man korsar)
Att Förändra Världen
är att vilja se konsekvenserna av konsekvenserna av konsekvenserna
av en handling
ty bara då
händer något med våra tankar och vi kan gå från fullständig egoism till ett liv där hjärtat har en vilja
ja, att förändra världen är att plocka undan när någon satt upp en lapp om att din mamma faktiskt inte jobbar här.
Det behöver inte vara så jävla svårt som vår uppfostran har tvingat oss att tro
Här är jag
Här är sökandet
här är otillräckligheten
här är missnöjet
ensamheten
här är ångest
här är jag
Fast i drömmar, alldeles för stora
drömmar som förvandlas till självhat
och jag kan inte ens avgöra vad dina blå läpars leende visar,
vänlighet eller ihålighet?
likgiltighet
Här är jag
inte ens jag ser bekräftelsen hela min kropp söker
Blir galen på plastmaskärmar
blir galen på regn
blir galen på det där jävla habegäret
på besvikelse
men mest av allt blir jag galen på fattiga människors glada ansikten genom teverutan som säger jag har ingenting men jag har allting ändå
här är jag
jag har allting men jag har ingenting ändå
Dina blå läppar är vackra
och jag behöver vänlighet
jag behöver drömma
mindre
stänga av teven
här är jag
här är otillräckligheten
här är missnöjet
ensamheten
här är ångest
här är jag
Fast i drömmar, alldeles för stora
drömmar som förvandlas till självhat
och jag kan inte ens avgöra vad dina blå läpars leende visar,
vänlighet eller ihålighet?
likgiltighet
Här är jag
inte ens jag ser bekräftelsen hela min kropp söker
Blir galen på plastmaskärmar
blir galen på regn
blir galen på det där jävla habegäret
på besvikelse
men mest av allt blir jag galen på fattiga människors glada ansikten genom teverutan som säger jag har ingenting men jag har allting ändå
här är jag
jag har allting men jag har ingenting ändå
Dina blå läppar är vackra
och jag behöver vänlighet
jag behöver drömma
mindre
stänga av teven
här är jag
Det är så jävla bra
Vi orkar inte se
så vi ler och låtsas som ingenting
låtsas att det är på riktigt
den där lyckans yta som ska spegla en insida
att allt är så jävla bra
för vem orkar se
vem orkar se en ensamhet
där man fastnar när ingen tittar
ett självhat som gror när spegeln visar alldeles för mycket
av livet
av ihålighet och meningslöshet
så vi låtsas
och slår oss själva medvetslösa inuti för att orka tillbringa dagar i ett ljugjag
Ett leende på läpparna
folkets läppar
men ögon som avslöjar en längtan till andra toner
bort från oss själva för vi hatar det vi är
"det är så jävla bra"
så vi ler och låtsas som ingenting
låtsas att det är på riktigt
den där lyckans yta som ska spegla en insida
att allt är så jävla bra
för vem orkar se
vem orkar se en ensamhet
där man fastnar när ingen tittar
ett självhat som gror när spegeln visar alldeles för mycket
av livet
av ihålighet och meningslöshet
så vi låtsas
och slår oss själva medvetslösa inuti för att orka tillbringa dagar i ett ljugjag
Ett leende på läpparna
folkets läppar
men ögon som avslöjar en längtan till andra toner
bort från oss själva för vi hatar det vi är
"det är så jävla bra"
Musiken skriker för att kväva en ensam sång
Det är läskigt
för när ensamheten slår till är man inte beredd
man är inte färdig
man är inte redo
man är inte
man försvinner
När ensamheten slår till
då står man där
och kan inte tänka klart
för tankarna grumlas likt vatten och mjölk
och det är läskigt
Det är farligt
att bli ensam
ty då kan inte hjärtat pumpa en enda gång
utan smärtan
och aldrig blir man redo
aldrig slutar hjärtat skära sönder det redan onda
Nej ensamheten är starkare
för däri är ingen men ändå
hela kroppens smärtsamma tillstånd
för när ensamheten slår till är man inte beredd
man är inte färdig
man är inte redo
man är inte
man försvinner
När ensamheten slår till
då står man där
och kan inte tänka klart
för tankarna grumlas likt vatten och mjölk
och det är läskigt
Det är farligt
att bli ensam
ty då kan inte hjärtat pumpa en enda gång
utan smärtan
och aldrig blir man redo
aldrig slutar hjärtat skära sönder det redan onda
Nej ensamheten är starkare
för däri är ingen men ändå
hela kroppens smärtsamma tillstånd
Man ska vinna
Man ska vinna
man ska kriga
man ska väsa i öron att Du är tjock och jag är bättre
och man ska slå ett slag för kampen man just vunnit
Man ska vinna
man ska dyrkas
man ska visa med yta att Jag har status
och man ska älska att hata sina vänner som blivit en tillhörighet
Man ska vinna
man ska märkas
man ska trampa på andra för att upphöja sig själv
och man ska synas på bilder där utsidan är viktigast
Man ska vinna?
man ska ska ska för allt i världen vinna
Men om jag vägrar
om jag vägra fortsätta måla i almanackan för att livet ska verka roligare
om jag vägrar skrika Ditt jävla äckel när jag har chans att komma stiga i andras ögon
Då förlorar jag allt
men vinner ännu mer
man ska kriga
man ska väsa i öron att Du är tjock och jag är bättre
och man ska slå ett slag för kampen man just vunnit
Man ska vinna
man ska dyrkas
man ska visa med yta att Jag har status
och man ska älska att hata sina vänner som blivit en tillhörighet
Man ska vinna
man ska märkas
man ska trampa på andra för att upphöja sig själv
och man ska synas på bilder där utsidan är viktigast
Man ska vinna?
man ska ska ska för allt i världen vinna
Men om jag vägrar
om jag vägra fortsätta måla i almanackan för att livet ska verka roligare
om jag vägrar skrika Ditt jävla äckel när jag har chans att komma stiga i andras ögon
Då förlorar jag allt
men vinner ännu mer
Jag tror jag fixar ett nytt jag på facebook
Sluta se in i mina ögon utan att se mig
sluta spruta mjukost på min macka och säga
jag vet, för det gör du inte
sluta le när du bara vill skrika
jag hatar dig
för det vill du väl?
Sluta säg att jag ljuger
sluta bara sluta
för jag ljuger inte
nej jag bara inte berättar hela sanningen
hela tiden
varför skulle jag göra det?
Det är väl bättre att jag skapar ett ny jag
på facebook, en profil där du kan se mig
inte som den jag är men som den jag borde vara
och jag ljuger inte
nej jag bara för fram det vackra i ljuset
Ingen vill väl se på mig ändå, en stackars ful jävel
"tragisk den där flickan
hade nog varit lättare om hon inte fanns
för oss alla"
nej jag ljuger inte
jag gör oss alla en tjänst
så sluta bara
skit i vem jag är för du ser det inte ens i mina ögon
Hejdå föralltid
HEJDÅ!
Hej Gud
snälla svara och säg
Vackra flicka jag ville inte facebook
men jag ville dig
sluta spruta mjukost på min macka och säga
jag vet, för det gör du inte
sluta le när du bara vill skrika
jag hatar dig
för det vill du väl?
Sluta säg att jag ljuger
sluta bara sluta
för jag ljuger inte
nej jag bara inte berättar hela sanningen
hela tiden
varför skulle jag göra det?
Det är väl bättre att jag skapar ett ny jag
på facebook, en profil där du kan se mig
inte som den jag är men som den jag borde vara
och jag ljuger inte
nej jag bara för fram det vackra i ljuset
Ingen vill väl se på mig ändå, en stackars ful jävel
"tragisk den där flickan
hade nog varit lättare om hon inte fanns
för oss alla"
nej jag ljuger inte
jag gör oss alla en tjänst
så sluta bara
skit i vem jag är för du ser det inte ens i mina ögon
Hejdå föralltid
HEJDÅ!
Hej Gud
snälla svara och säg
Vackra flicka jag ville inte facebook
men jag ville dig
Stackars två
Vi skrek tillsammans och allting föll
stjärnor slocknade
vägar blev diken
skosulor tejpades förgäves ihop med silvertejp
och våra röster försvann
de gick inte upp i rök,
de sprang liksom för fort ifrån oss som i en dimma
Utan röst men med kraft viskade du
Du är vacker som en dag
Du är vacker som en natt tyckte jag
men det sa jag aldrig
och aldrig någonsin kommer jag få vara vacker som ett dygn
som tjugofyra timmar
med dig
För allting föll med våra skrik och kvar fanns inga dagar
inga nätter
Bara trasiga skosulor
och kanske jag
stjärnor slocknade
vägar blev diken
skosulor tejpades förgäves ihop med silvertejp
och våra röster försvann
de gick inte upp i rök,
de sprang liksom för fort ifrån oss som i en dimma
Utan röst men med kraft viskade du
Du är vacker som en dag
Du är vacker som en natt tyckte jag
men det sa jag aldrig
och aldrig någonsin kommer jag få vara vacker som ett dygn
som tjugofyra timmar
med dig
För allting föll med våra skrik och kvar fanns inga dagar
inga nätter
Bara trasiga skosulor
och kanske jag
När man lägger lyckan i andras självständiga jakt efter ljusanning och fejkglädje
Det är ensamt
att vara själv och göra allt
sådär egenhändigt sjävständigt
fullständigt på egen hand.
Men snart kommer lyckan,
den kommer,
det lovade dom
Dom där livscoacherna som kan
hitta min lycka i sin egen
pengarjakt.
Det är ensamt
inte ensamt
JAG ÄR INTE ENSAM
(jo lite, ganska mycket ensam
är jag faktiskt,
men snart kommer lyckan)
Cigaretter och kaffe hjälper
när solen och djupa ögon, havsblå
tycks långt borta
och självständigheten alltför
påträngande
Då tar jag ett bloss
och tänker att
Fan ta dom där livscoacherna
som försöker hitta lyckan
i pengar
i min egen ljugsanning
och blåser ut, rökringar
som blir sådär misslyckade
samtidigt som kaffet kallnar
Det är ensamt
DET ÄR INTE ENSAMT
Fasen
cigaretterna tar slut
och jag orkar inte vara mer
egenhändigt sjävständig
det luktar kallt kaffe
ända in i blodet
Kärlekshandikappat hjärta
Vi skulle klara vad som helst
ja till och med när det inte lyser längre
i hjärtat, när det tycks innehålla aska
bara aska
ja till och med då skulle vi klara det
klara att få fyr på aska och starta en brand
en skogsbrand som sprids
från dig till mig
och tillbaka igen
Vi skulle klara det, allt
jag var så säker
att elden skulle ta sig
igen
men icke.
Skogsbränder och säkerhet
är inget skydd mot
allt som inte får bli som det är menat
att bli
och som blir ändå
Kalla det ödet
kalla det en väl utstuderad och oföränderlig
färdväg
kalla det vad fan du vill
jag skiter i vilket
men vi skulle klara det ändå
trots allt som kan kallas
vad fan som helst
jag var ju säker och det brann
skogsbränder
Sen såg jag
att aska kan aska förbli
för vi ser inte
varandra
som jag ser
dig
Fan, jag hoppar
men bara så du vet
vi skulle ha klarat vad som helst
om du inte hade blundat
varit så jävla blind
En apa i en bur
Jag har inte tillgång till allt som är du
känner mig som en apa i en bur
foton och brev ligger på nattduksbordet
sönderlästa och solblekta
och jag är inte där
jag är en apa
på villovägar,
likt en damptant får sina dagliga utbrott
griper jag tag i gallret och gråter
för jag har inte tillgång till allt som är du
men jag har tillgång till mina känslor
och de skriker
Jag saknar dig
känner mig som en apa i en bur
foton och brev ligger på nattduksbordet
sönderlästa och solblekta
och jag är inte där
jag är en apa
på villovägar,
likt en damptant får sina dagliga utbrott
griper jag tag i gallret och gråter
för jag har inte tillgång till allt som är du
men jag har tillgång till mina känslor
och de skriker
Jag saknar dig
För att det handlar om Jesus
Kära dagbok
här är jag med mitt liv
jag berättar ju allt för dig
så nu kanske det är dags att berätta
att jag har träffat någon
och jag är glad
glad
jag skriker av glädje
oväntat va?
och vet du
livet är plötsligt inte tomt längre
ja du vet,
jag har ju tjatat en del om det
men han
han som jag har träffat
fick mig att le
och plötsligt var det inte tomt
inte ens halvtomt
halvfullt kanske
shit jag ler
jag ler!
för jag har träffat någon
Och nu ska jag iväg
det är bråttom så egentligen borde jag inte skriva mer
men alltså
jag kan inte låta bli
för det här är om en människa
en människa som har träffat någon
han som ser mig och hör mig
han som gör döden till liv
slutet till början
och nu ska jag iväg och presentera honom
för hela världen
ty ingen
INGEN
får undgå att fatta hur cool han är
ingen är så cool
som han
Hejdå
här är jag med mitt liv
jag berättar ju allt för dig
så nu kanske det är dags att berätta
att jag har träffat någon
och jag är glad
glad
jag skriker av glädje
oväntat va?
och vet du
livet är plötsligt inte tomt längre
ja du vet,
jag har ju tjatat en del om det
men han
han som jag har träffat
fick mig att le
och plötsligt var det inte tomt
inte ens halvtomt
halvfullt kanske
shit jag ler
jag ler!
för jag har träffat någon
Och nu ska jag iväg
det är bråttom så egentligen borde jag inte skriva mer
men alltså
jag kan inte låta bli
för det här är om en människa
en människa som har träffat någon
han som ser mig och hör mig
han som gör döden till liv
slutet till början
och nu ska jag iväg och presentera honom
för hela världen
ty ingen
INGEN
får undgå att fatta hur cool han är
ingen är så cool
som han
Hejdå
Ett brev fullt av dåligt samvetes-överskott
Hej
det kanske är för sent att skriva detta nu
att skicka iväg ett brev
som förmodligen inte kommer fram
som postgubben kommer titta konstigt på
söka igenom systemet en gång till
och undra vilken galning det måste vara
som skickar ett brev till en
ickeexisterande människa?
Ja vilken galning det måste vara
som vägrar inse att det tog slut
där för länge sen
i en sal som luktade död, rädsla
jag minns det faktiskt
doften alltså
vilken galning jag måste vara
du sa en gång
Mamma, lämna mig inte så här
utan ta ner den där vackra stjärnan som du
alltid tittar på när du gråter, snälla mamma?
och jag vågade inte svara
hade inget att säga
du fick bara ännu en örfil
i alla år har jag funderat över svaret
och hör mig när jag säger att
Jag ska inte lämna dig, jag ska kämpa
och jag behöver inte ta ner någon stjärna,
den vackraste står ju framför mig.
Snälla barn
min snälla jävla vackra stjärna
jag skulle ha kämpat
jag skulle ha svarat
ingen domstol någonstans
där det luktade död och rädsla
skulle skilja oss
för jag älskade ju dig
trots all sprit som kom emellan
trots alla smutsiga örfilar
vilken galning jag måste vara
Det är för sent för dig att finnas
och jag förlåter aldrig en galning som jag
men allt som skulle göras får väl göras nu istället
någon sorts kompensation för det dåliga samvetes-överskott
som lever inom mig
och nu ska mitt jävla anamma kämpa för livet
ty aldrig mer ska det bli som för oss
jag lovar
min stjärna, jävla vackra stjärna
det är nog för sent för att skriva detta nu
men ändå, förlåt
