Mitt emot ett äventyr
I gränsland mellan det som var och det som kommer
inte riktigt då men inte heller sen och tomhet
idel tomhet
nyper armen och vill vara nu
men potatisen smakar inte barndom längre
solen tycks inte värma en framtid
det är kalt och kallt och kanske inte ens på riktigt
Kan det vara så att allting stannar
när ingenting är säkert och tvivel vinner över tro
äventyr flimrar och flyr
och jag vet inte om det är längtan
eller bara ett banalt flyktbeteende
För snart försvinner en välkänd trygghet
potatis och sylt och sent solsken
verkligheten som jag ser den
mot okänt land
heligt land
murar och mulåsnor
mörkare nätter men ljusare dagar
Kanske är jag redan där
i gränslandet på väg
inte riktigt då men inte heller sen och tomhet
idel tomhet
nyper armen och vill vara nu
men potatisen smakar inte barndom längre
solen tycks inte värma en framtid
det är kalt och kallt och kanske inte ens på riktigt
Kan det vara så att allting stannar
när ingenting är säkert och tvivel vinner över tro
äventyr flimrar och flyr
och jag vet inte om det är längtan
eller bara ett banalt flyktbeteende
För snart försvinner en välkänd trygghet
potatis och sylt och sent solsken
verkligheten som jag ser den
mot okänt land
heligt land
murar och mulåsnor
mörkare nätter men ljusare dagar
Kanske är jag redan där
i gränslandet på väg
Jag är rädd ibland
Jag är rädd ibland.
Trots att jag gör allt för att inte vara det så är jag så jätterädd ändå.
Så jätterädd.
Rädd för mygg som låter för mycket när de kommer för nära.
För att cykla utan hjälm.
För fällknivar för de är små men skär så djupt.
För solen när den skapar malignt melanom istället för sommarhopp.
För att arbeta bort allt som är livet.
För att avbryta när någon pratar om något väldigt, väldigt viktigt utan att jag förstår det.
För vintermörker som lägger sig som en sten i magen.
För att med den stenen sjunka bort från gladheten till bara ondska.
För att bli ensam. På riktigt ensam. Ibland tror jag att jag är det.
För att dö framför massvis med människor och ingen skulle veta hur de skulle reagera och jag skulle ligga där och sen skulle de gråta.
För nazister.
För att ångra mig sen.
Men mest av allt är jag rädd för att vara rädd.
Och då slår det snurr i skallen och allting blir kaos och jag tror att de där nazisterna kommer att avbryta något väldigt, väldigt viktigt med fällknivar och tvinga mig cykla utan hjälm till ett arbetsläger helt ensam men med massvis av malignt melanom.
Och jag skulle bli ondska.
Och jag skulle dö. Och allting skulle bli vintermörkt men ingen skulle gråta för där fanns ingen sorg.
Bara rädsla.
Men alla skulle ångra sig sen.
Trots att jag gör allt för att inte vara det så är jag så jätterädd ändå.
Så jätterädd.
Rädd för mygg som låter för mycket när de kommer för nära.
För att cykla utan hjälm.
För fällknivar för de är små men skär så djupt.
För solen när den skapar malignt melanom istället för sommarhopp.
För att arbeta bort allt som är livet.
För att avbryta när någon pratar om något väldigt, väldigt viktigt utan att jag förstår det.
För vintermörker som lägger sig som en sten i magen.
För att med den stenen sjunka bort från gladheten till bara ondska.
För att bli ensam. På riktigt ensam. Ibland tror jag att jag är det.
För att dö framför massvis med människor och ingen skulle veta hur de skulle reagera och jag skulle ligga där och sen skulle de gråta.
För nazister.
För att ångra mig sen.
Men mest av allt är jag rädd för att vara rädd.
Och då slår det snurr i skallen och allting blir kaos och jag tror att de där nazisterna kommer att avbryta något väldigt, väldigt viktigt med fällknivar och tvinga mig cykla utan hjälm till ett arbetsläger helt ensam men med massvis av malignt melanom.
Och jag skulle bli ondska.
Och jag skulle dö. Och allting skulle bli vintermörkt men ingen skulle gråta för där fanns ingen sorg.
Bara rädsla.
Men alla skulle ångra sig sen.
När det stormar som argast
När livet stormar som argast så tänker jag att det formar som mest. Det som inte dödar, härdar, sägs det, och jag lever i mottot och härdar och härdar och härdar ut. Härdar in i det som inte dödar men skördar så mycket.
Jag reser till landet utan hus för att drabbas. Står där bredvid och tittar på, tittat ut på de drabbade men drabbas inte alls.
Jag läser om söndertrasade underliv för att förstå men förstår ingenting längre. Äter gott och äter upp och äter nog bort alla söndertrasade underliv i hela mitt huvud. Drabbas inte alls.
Jag säger hej till tiggaren som säger hej tillbaka. Jag säger nej till tiggaren som säger hej tillbaka. Jag gråter inte längre, drabbas inte alls.
Vill att livet ska storma som argast för att formas som mest. Formas och mjukas upp och bli en drabbad själ. En sån som du ser på och är fluff och fladdrig av ödmjukhet inför orättvisa liv. En sån som kramar dig när det känns som om det inte längre går att härda sig undan döden. En som i arga stormar lärt känna mänsklighet.
Vill det.
Men det som inte dödar härdar och härdar och härdar. In i en förbannad likgiltighet. In i en förbannad mur som inte kan släppa igenom en enda känsla. En mur när vi reser till landet utan hus. En mur som gör söndertrasade underliv till ingenting. En mur framför tiggaren och alltid ett hej men nej och nej och nej.
När livet stormar som argast tänkte jag att det formar som mest. Och jag härdade och härdade och härdade i det som dödar och skördar i kubik. Ändå står jag här som självaste stålmannen.
Hård som sjutton.
Utan fluff och fladder.
Utan form.
Mest bara Nej men hej till likgiltigheten.
Jag reser till landet utan hus för att drabbas. Står där bredvid och tittar på, tittat ut på de drabbade men drabbas inte alls.
Jag läser om söndertrasade underliv för att förstå men förstår ingenting längre. Äter gott och äter upp och äter nog bort alla söndertrasade underliv i hela mitt huvud. Drabbas inte alls.
Jag säger hej till tiggaren som säger hej tillbaka. Jag säger nej till tiggaren som säger hej tillbaka. Jag gråter inte längre, drabbas inte alls.
Vill att livet ska storma som argast för att formas som mest. Formas och mjukas upp och bli en drabbad själ. En sån som du ser på och är fluff och fladdrig av ödmjukhet inför orättvisa liv. En sån som kramar dig när det känns som om det inte längre går att härda sig undan döden. En som i arga stormar lärt känna mänsklighet.
Vill det.
Men det som inte dödar härdar och härdar och härdar. In i en förbannad likgiltighet. In i en förbannad mur som inte kan släppa igenom en enda känsla. En mur när vi reser till landet utan hus. En mur som gör söndertrasade underliv till ingenting. En mur framför tiggaren och alltid ett hej men nej och nej och nej.
När livet stormar som argast tänkte jag att det formar som mest. Och jag härdade och härdade och härdade i det som dödar och skördar i kubik. Ändå står jag här som självaste stålmannen.
Hård som sjutton.
Utan fluff och fladder.
Utan form.
Mest bara Nej men hej till likgiltigheten.
Argrynkor och skrattrynkor på samma gång
Första gången stod han en ganska kall morgon och delade ut gratis frukostpåsar till stressade människor, men helt utan brådska. Jag ville också ha frukost trots mättnad och tidsbrist, så jag ryckte tag i en påse. Sa aldrig tack och sprang vidare in i dagen som snart skulle springa iväg. Frukosten smakade mest girighet. Egentligen ingenting alls att komma ihåg men ändå kunde jag inte glömma. Och varför sa jag inte tack?
Andra gången var en eftermiddag i mataffären. I ofas med tiden och dagen gick jag alldeles för fort och utan att se mig om och när allt kommer omkring ser jag nog mest bara mig själv. Plötsligt stod han där. Nog gjorde det lite ont när vi gick in i varandra. Eller jag gick väl snarare in i honom för han såg sig om och han såg mig, det såg jag. Lite skamsen men inte generad som jag brukar bli, stod jag där med bananer och mjölk i händerna. Han sa inte ett ord men ändå sa han allt om något ganska skrämmande. Om att se och inte se. Om dagar att försvinna in i och dagar som försvinner. Om tider i ofas och helt andra tider. Så gick han sin väg igen. Jag glömde säga tack.
Tredje gången satt han på en parkbänk och tittade på spårvagnar. Han var ganska lång och med för korta jeans. Lite som jag fast helt omedveten. Ganska mager också, faktiskt. Han bara satt där med argrynkor och skrattrynkor på samma gång. Det hade jag aldrig sett förut och det var fint. Jag undrade varför och så mycket mer men vågade inte gå från tryggheten bakom tegel och glas på andra sidan gatan. Stod kvar i klungan men så fruktansvärt ensam i en kultur där jag mest lärt mig se mig själv. Men han såg mig också, det såg jag.
Det tog så himla lång tid innan vi träffades igen. Trots att jag förringade och förminskade och förklarade för mig själv att han bara var en man som delade ut frukostpåsar till stressade människor som springer in i dagar, så kunde jag inte förgöra honom. Ibland var det som om han gick precis bredvid. Då fick jag först skrattrynkor, men sen argrynkor när jag insåg att jag måste vara lite galen. Aldrig på samma gång, skrattrynkor och argrynkor alltså. Och det var så väldigt grått. Men när jag blev sådär galen och han gick bredvid så formades nya färger som jag aldrig sett förut. Nyanser och någon form av balans. Där någonstans i folkvimlet trampade jag på fötter utan märkesskor och strumpor men med för korta jeans. Helt rätt.
”Du bor ju i ett förbannat surdegsbröd och tänker som en stoppad korv. I dimman och alldeles för mycket kött.” Han sa det så enkelt och tyst men det ekade i huvudet och fortsatte eka och eka och eka. Han var där men utan mössa och jag-mentalitet. Av ett annat virke från ett annat system. Jag undrade varför och så mycket mer. Nog var jag galen. Han gick igen men utan att komma i ofas med tiden och dagen. Samtidigt ropade jag Tack alldeles för sent.
Nästa gång visste jag precis vad han skulle säga för han hade sagt det varenda gång galenskapen slagit in och jag undrat varför och så mycket mer. ”Följ mig”. Så enkelt och jag sa ”Ja” och jag sa ”Tack”. Han tog galenskap och surdegsbrödraskap. Gav något ogripbart. Jag tittade på hans argrynkor och skrattrynkor och förstod hur de hängde ihop och samtidigt formades en massa nya färger. Inte en enda dag försvann när vi tillsammans gick mot helt andra tider och allt jag någonsin undrat över. Där fast i ett annat system utan klungans ensamhet och dimmor och stoppade korvar. Äntligen tack, bara tack.
Andra gången var en eftermiddag i mataffären. I ofas med tiden och dagen gick jag alldeles för fort och utan att se mig om och när allt kommer omkring ser jag nog mest bara mig själv. Plötsligt stod han där. Nog gjorde det lite ont när vi gick in i varandra. Eller jag gick väl snarare in i honom för han såg sig om och han såg mig, det såg jag. Lite skamsen men inte generad som jag brukar bli, stod jag där med bananer och mjölk i händerna. Han sa inte ett ord men ändå sa han allt om något ganska skrämmande. Om att se och inte se. Om dagar att försvinna in i och dagar som försvinner. Om tider i ofas och helt andra tider. Så gick han sin väg igen. Jag glömde säga tack.
Tredje gången satt han på en parkbänk och tittade på spårvagnar. Han var ganska lång och med för korta jeans. Lite som jag fast helt omedveten. Ganska mager också, faktiskt. Han bara satt där med argrynkor och skrattrynkor på samma gång. Det hade jag aldrig sett förut och det var fint. Jag undrade varför och så mycket mer men vågade inte gå från tryggheten bakom tegel och glas på andra sidan gatan. Stod kvar i klungan men så fruktansvärt ensam i en kultur där jag mest lärt mig se mig själv. Men han såg mig också, det såg jag.
Det tog så himla lång tid innan vi träffades igen. Trots att jag förringade och förminskade och förklarade för mig själv att han bara var en man som delade ut frukostpåsar till stressade människor som springer in i dagar, så kunde jag inte förgöra honom. Ibland var det som om han gick precis bredvid. Då fick jag först skrattrynkor, men sen argrynkor när jag insåg att jag måste vara lite galen. Aldrig på samma gång, skrattrynkor och argrynkor alltså. Och det var så väldigt grått. Men när jag blev sådär galen och han gick bredvid så formades nya färger som jag aldrig sett förut. Nyanser och någon form av balans. Där någonstans i folkvimlet trampade jag på fötter utan märkesskor och strumpor men med för korta jeans. Helt rätt.
”Du bor ju i ett förbannat surdegsbröd och tänker som en stoppad korv. I dimman och alldeles för mycket kött.” Han sa det så enkelt och tyst men det ekade i huvudet och fortsatte eka och eka och eka. Han var där men utan mössa och jag-mentalitet. Av ett annat virke från ett annat system. Jag undrade varför och så mycket mer. Nog var jag galen. Han gick igen men utan att komma i ofas med tiden och dagen. Samtidigt ropade jag Tack alldeles för sent.
Nästa gång visste jag precis vad han skulle säga för han hade sagt det varenda gång galenskapen slagit in och jag undrat varför och så mycket mer. ”Följ mig”. Så enkelt och jag sa ”Ja” och jag sa ”Tack”. Han tog galenskap och surdegsbrödraskap. Gav något ogripbart. Jag tittade på hans argrynkor och skrattrynkor och förstod hur de hängde ihop och samtidigt formades en massa nya färger. Inte en enda dag försvann när vi tillsammans gick mot helt andra tider och allt jag någonsin undrat över. Där fast i ett annat system utan klungans ensamhet och dimmor och stoppade korvar. Äntligen tack, bara tack.
Göteborgsromantik
Vi går långa gator fram
mellan halva specialare och feskekörkor
upp mot Masthugget och ner till slottskogen
tonerna från gatumusikanten liksom klingar i huvudet när spårvagnen går i sakta mak
och vi bara njuter
av vindens melodi och en pucko
Vi är där och vi är då och vi är så himla stolta
för vi har humor och vi har klippor och vi har sveriges sexigaste dialekt
vi har Håkan och havet
vi är blå och vita
vi är Kal å Ada
vi är gröna kaniner och röda stenar
vi är Glenn hit och Glenn dit
så himla stolta
men där
någonstans börjar det skava
skav från svindyra dr Martens blir skav från öppnade ögon
Vi är Europas mest segregerade stad
vi är Europas mest segregerade stad
vi är Europas mest segregerade stad
vi är Bergsjön och Backa
vi är färglösa skolor och bortglömda barn
vi är bilfabriker
vi är konsumismens hipsters
vi är ett enda stort grått regnmoln
Och jag vill att den där jäkla göteborgsromantiken ska vara på riktigt
pumpas ut i stadens kapillärer
nå den gömda flyktingen i källaren
de hemlösas soppkväll på räddningsmissionen
korrumperade stadstjänstemän
alla dem som vill men inte kan men inte får
låt deras pucko bli dryck och inte förtryck
låt deras dagar bli regnbågsfärger och inte ångest
låt deras stad bli hem och identitet
inte flykt och kriminalitet
Låt dem bli vem och vem bli vi och vi bli kärlek
bara kärlek
för göteborgare är vi allihopa
göteborgare är vi allihopa
göteborgare är vi allihopa
jag vill det
så låt oss bara få dela på tårtan tillsammans
Jag glömmer så lätt
Jag glömmer så lätt
Jag glömmer så lätt
Jag glömmer så lätt och snart existerar det inte
solen dog nog och ljuset finns inte mer
Ja den dog nog
säger jag tyst för mig själv och jag börjar sakta tro
att solen faktiskt dog
Ja den dog nog
Jag glömmer så lätt
Blinkar till och förstår inte
har glömt att öppna ögonen
för jag glömmer så lätt
Jag glömmer så lätt
och när jag blinkar kommer ljuset och sakta men säkert
sakta men säkert
från minsta lilla kapillär
genom blodsystemet till höger förmak till vänster förmak till höger kammare till vänster kammare
till mig
sakta men säkert kommer jag ihåg
Jag som glömmer så lätt
kommer nog ihåg solen nu
den dog inte
nej den dog inte
du dog inte
Vi lever
igen
Duktiga flickor och Umami
Disciplin och livet i ett nötskal
tar tagen och dagen och drar mig i kragen
kan och vill och ska
säger ja ja ja
vill ha salt och sött
surt och beskt
allt på samma gång och det ska nog gå
duktiga flicka
Vill bära och vill vara och vill visa allt hon kan
duga sig framåt till något bättre än det som är
aldrig blir det gott nog när smaken är som baken
kafferep har blivit kaffesvep
skratt blir svart
och allt gott blir spott och grått
liv blir tomgång och äckliga oliver
stackars krake
Salt och sött
Surt och beskt
allt i ett och det går att stå på kanten ett tag till
vågar inte hoppa
men missar liksom grädden på moset
Umamin
tar tagen och dagen och drar mig i kragen
kan och vill och ska
säger ja ja ja
vill ha salt och sött
surt och beskt
allt på samma gång och det ska nog gå
duktiga flicka
Vill bära och vill vara och vill visa allt hon kan
duga sig framåt till något bättre än det som är
aldrig blir det gott nog när smaken är som baken
kafferep har blivit kaffesvep
skratt blir svart
och allt gott blir spott och grått
liv blir tomgång och äckliga oliver
stackars krake
Salt och sött
Surt och beskt
allt i ett och det går att stå på kanten ett tag till
vågar inte hoppa
men missar liksom grädden på moset
Umamin
2014
Dag trehundrasextiofem blir dag ett
och det är nytt
och det är noll
till hundra på många fler minuter än jag önskar
Ett tyst Hejdå
till den gula fjällrävenväskan som köptes för att fyllas
och som fylldes
med liv och med spänning och med alldeles för mycket Vi kör
i ett hejdundrandes tempo som liksom fick mig att trilla av mitt eget liv
Och jag bestämmer mig
för att hyscha fågeln som tvittrar för att höras
lämna plats och säga nej
sluta Det är lite mycket nu bara
inte älska att älska för att kanske bli älskad igen
och aldrig mer skylla på för lite tid.
Så att jag nästa trehundrasextiofem blir dag ett
ger ett tyst Tack till den gamla tygkassen som hittades för att bära
och som ska bäras när det gör ont och läker igen
då vill jag veta att jag var där
och då utan en skärm i vägen
Jag ska hänga med i svängarna
vara kvar i mitt liv
älska, bara älska
läsa mer böcker och lära nya ord
Nej men Hej till den jag vet älskar när jag fortsätter älska att älska
den som håller om när jag trillar av
blåser på allt ont
som kan få dag-ett-beslut att bli Förlåt och verklighet
Till dig
trehundrasextiofem dagar
Rysslandstankar
Först är allt sig likt
det finns ju spoltoaletter, McDonalds och spårvagnar
i skogen springer vältränade ben
bilarna släpper ut lika mycket avgaser
och jag tänker att här är allt bra
Jag som älskar soppor och varma tröjor
klar luft och långsamma tåg
det här blir så enkelt
plättlätt
och vi rullar in mot leriga Leningator och betong
Men tiden går
utanför innerstaden krånglar små grusvägar fram
här odlar visst alla egna tomater vid timmerhuset med trasig dörr
i varje mun tycks det saknas en tand
och det luktar sprit
Förloras tillslut i stora ögon
tysta skrik om en trygghet
förbannade ensamhet,
övergiven
“Kommer ni tillbaka nästa vecka?”
(Jajaja vill jag svara)
Nej
Vi lämnar en bortglömd plats som kommer glömmas igen
Dåligt samvete
När min resväska ställs bredvid hennes plastpåse
När jag har kläder för alla väder, och hon för ett
När jag talar om framtiden och hon om mörker
När jag ringer hem till tryggheten och hon berättar om övergrepp och rehabcenter och hängda mammor och pappor
Och någonstans spricker det
på insidan och det svider och skaver
grå, gråare. Gråt.
blundar bort blickar
Försvinner och förlorar igen
Då inser man att under ytan är allting sig ganska olikt
och under ytan finns det trasighet och ensamhet
hopplöshet
soppor som vägrar mätta och tåg som aldrig hittar fram
luften kväver mig och inte ens tröjan vill värma
skitsvårt
det fortsätter smärta
Du som ser det glömda
stanna kvar till nästa veckav
värm betonghjärtan och kom ihåg
plåstra på insidan
och hjälp mig öppna ögon
vinnas tillbaka, hitta igen
andas
och låt tröjan värma ännu lite till.
Snälla.
Insikten och Solstickan
Egentligen satt jag bara på samma pendeltåg som jag alltid sitter på. Det hade varit en dag med långfrukost och lagom lugnt på jobbet och allt var ganska bra för jag hade bokbunkrat från bokhandeln och snart skulle jag hem och träna bort lite tid och kalorier och nästa vecka var det dags att resa långt bort länge och det rullar på och jag älskar ju sånt. Så egentligen var det bara bra.
Jag öppnar översta boken i den nyinförskaffade bunten, läser en sida eller två. Om åttaåriga söndertrasade underliv och fruktansvärda skenavrättningar. Någonstans i min kropp går någonting sönder. Ansiktet skrynklas ihop som om jag ätit en hel citron i en tugga och tårarna börjar rinna. Stänger sidan, blundar.
Insikten gör sig påmind. Den som ständigt återkommer, om livet och brutal orättvisa. Jag känner mig som pojken på Solstickan som liksom vill springa men ändå går i maklig takt och jag vill tända på hela världen tillsammans med honom för det här är så himla fel. Smärta och svärta och aj som tusan.
I flygstolen bredvid sitter Preembjörnen och hånler när jag släpper ut lite mer koldioxid än atmosfären behöver. Löv som faller i onödan. Försöker förgäves cykla bort från sjuka ideal, men spinningsalen är alltjämt där. Och trots att jag älskar bananpannkakor och jordnötssmör så kan jag inte njuta av långfrukosten utan att se åttaåriga söndertrasade underliv på tallriken.
Egentligen är det en världens sjukdom att sitta på samma pendeltåg som man alltid sitter på och tro att allt är ganska bra. Mycket är så väldigt dåligt och tillslut går det sönder.
Men det är nu och här det sker. Slutet blir början och insikten låter gamla vanor förloras i för svåra ord. Förloras bort. Och jag vill se världen förändras. Tillsammans med solstickepojken bränna upp världens sjukdom så bara de solskensvackra står naket kvar.
Aldrig ensam.
Låt ditt rike komma.
Jag öppnar översta boken i den nyinförskaffade bunten, läser en sida eller två. Om åttaåriga söndertrasade underliv och fruktansvärda skenavrättningar. Någonstans i min kropp går någonting sönder. Ansiktet skrynklas ihop som om jag ätit en hel citron i en tugga och tårarna börjar rinna. Stänger sidan, blundar.
Insikten gör sig påmind. Den som ständigt återkommer, om livet och brutal orättvisa. Jag känner mig som pojken på Solstickan som liksom vill springa men ändå går i maklig takt och jag vill tända på hela världen tillsammans med honom för det här är så himla fel. Smärta och svärta och aj som tusan.
I flygstolen bredvid sitter Preembjörnen och hånler när jag släpper ut lite mer koldioxid än atmosfären behöver. Löv som faller i onödan. Försöker förgäves cykla bort från sjuka ideal, men spinningsalen är alltjämt där. Och trots att jag älskar bananpannkakor och jordnötssmör så kan jag inte njuta av långfrukosten utan att se åttaåriga söndertrasade underliv på tallriken.
Egentligen är det en världens sjukdom att sitta på samma pendeltåg som man alltid sitter på och tro att allt är ganska bra. Mycket är så väldigt dåligt och tillslut går det sönder.
Men det är nu och här det sker. Slutet blir början och insikten låter gamla vanor förloras i för svåra ord. Förloras bort. Och jag vill se världen förändras. Tillsammans med solstickepojken bränna upp världens sjukdom så bara de solskensvackra står naket kvar.
Aldrig ensam.
Låt ditt rike komma.
Vår Fader
Du som är pappa till alla.
Du som bor i små hyddor och stora slott.
Du som älskar att tälta och finns i djupa grottor,
på Mount Everest topp,
i Nordkoreas koncentrationsläger,
på Pressbyrån.
Du som finns över oss och under oss,
Du fanns igår och Du finns imorgon, i övermorgon,
i överövermorgon.
I vin och bröd och i öppna människohjärtan.
Överallt och över allt.
Du är Jag är.
Du är storhet, godhet, helighet.
Du är Jag är.
Låt Ditt namn bli de största, godaste, heligaste som världen någonsin sett.
Du är Jag är.
Vi är, ett.
Lys med Din sol i ett solförmörkat vinterland.
Så äppelträd i vissnande trädgårdar.
Låt Din värme tvinga av ondskans iskalla kappa och kom med kramar där närhet försvunnit,
kom med nattliga bus där glöden slocknat,
kom med okända stigar och stora äventyr där nyfikenheten svalnat.
Vi törstar efter kärlekens kraft i en skadad värld.
Låt gemenskapen med Dig leda genom hånande blickar och svåra beslut,
så att Din vilja får utrymme genom vår efterföljelse.
Smuggla in biblar i underjordiska växande församlingar.
Välsigna pajen från ditt äppelträd på kyrkfikat när hemlösa får hitta hem.
Ja, låt Din vilja styra när vi inte förstår någonting, någonstans.
Låt Din makt och din kärlek regera,
revolutionera,
reproducera längtande människor.
Riva murar och sänka trösklar mellan syskon och då och nu och det som kommer.
Överallt och över allt.
Mätta hungrande små magar,
rena vatten att dricka och krydda riset vi skördar.
Ta från oss som slänger den mat som rest jorden runt,
och ge till dem som lagar vår mat på dess långa orättvisa resa.
Ge oss hjärtan som inser att vi är en massa syskon,
och att syskon behöver varandra.
Men mätta också hungrande små själar.
Bred jordnötssmör på förlorad tro,
mata ensamma tomma hjärtan med Din mörka ekologiska choklad
och Ditt rättvisaste mest kärleksfulla kaffe.
Låt aldrig den hungern få bli hunger igen.
När jag är arg och avundsjuk, när jag är feg och egocentrerad.
Förlåt mig.
När jag är elak och korkad, när jag vänder dig ryggen och vill ha pengar,
beröm och stoltheten flyttar in mina röda strumpbyxor.
Förlåt mig.
När jag ger Dig en pungspark, blundar och håller för öronen.
Skriker TRALALA.
Förlåt mig då, Pappa.
Förlåt mig.
Hjälp oss att leva förlåtelse.
För vi vill förlåta ilska och avundsjuka,
lögn och elakhet.
Alla fula ord som smärtar på insidan.
Sudda ut, skrapa bort,
sätt bamseplåster på det som synden gör sönder.
Krama det trasiga och onda.
Du som ser igenom, ser mer.
Ser allt.
Bara Du vet vad vi behöver och vad vi kan och vad vi inte kan.
Uppfostra oss.
För oss ut på oväntade vandringar.
Lär oss tillit och uthållighet och kärlek genom trasiga lastbilar eller brutna fötter.
Men ge oss inte hårdare motvind än vi klarar av.
Gör sönder lastbilen där det finns mobiltäckning.
Bryt foten när gemenskapen gör det möjligt att hålla huvudet över ytan.
Och sånt vet Du.
Bara du.
Så hjälp oss att lita på Dig,
håll oss i handen, vaka och skydda,
och ge oss en vilja av järn.
Du som äger allt det vackra vi är,
och önskar allt ditt vackra in en skör värld.
Du som har allt ditt vackra i en framtid som vi får hoppas på.
Du kan få åsnor att tala,
Du kan göra motvind till medvind,
Du kan mätta hungrande små magar med lite fisk och bröd,
Du kan vara räddningen i Nordkoreanska koncentrationsläger
och bamseplåstra ihop trasiga fötter på Pressbyrån.
Du som är Jag är.
All tid.
Alltid.
Du som bor i små hyddor och stora slott.
Du som älskar att tälta och finns i djupa grottor,
på Mount Everest topp,
i Nordkoreas koncentrationsläger,
på Pressbyrån.
Du som finns över oss och under oss,
Du fanns igår och Du finns imorgon, i övermorgon,
i överövermorgon.
I vin och bröd och i öppna människohjärtan.
Överallt och över allt.
Du är Jag är.
Du är storhet, godhet, helighet.
Du är Jag är.
Låt Ditt namn bli de största, godaste, heligaste som världen någonsin sett.
Du är Jag är.
Vi är, ett.
Lys med Din sol i ett solförmörkat vinterland.
Så äppelträd i vissnande trädgårdar.
Låt Din värme tvinga av ondskans iskalla kappa och kom med kramar där närhet försvunnit,
kom med nattliga bus där glöden slocknat,
kom med okända stigar och stora äventyr där nyfikenheten svalnat.
Vi törstar efter kärlekens kraft i en skadad värld.
Låt gemenskapen med Dig leda genom hånande blickar och svåra beslut,
så att Din vilja får utrymme genom vår efterföljelse.
Smuggla in biblar i underjordiska växande församlingar.
Välsigna pajen från ditt äppelträd på kyrkfikat när hemlösa får hitta hem.
Ja, låt Din vilja styra när vi inte förstår någonting, någonstans.
Låt Din makt och din kärlek regera,
revolutionera,
reproducera längtande människor.
Riva murar och sänka trösklar mellan syskon och då och nu och det som kommer.
Överallt och över allt.
Mätta hungrande små magar,
rena vatten att dricka och krydda riset vi skördar.
Ta från oss som slänger den mat som rest jorden runt,
och ge till dem som lagar vår mat på dess långa orättvisa resa.
Ge oss hjärtan som inser att vi är en massa syskon,
och att syskon behöver varandra.
Men mätta också hungrande små själar.
Bred jordnötssmör på förlorad tro,
mata ensamma tomma hjärtan med Din mörka ekologiska choklad
och Ditt rättvisaste mest kärleksfulla kaffe.
Låt aldrig den hungern få bli hunger igen.
När jag är arg och avundsjuk, när jag är feg och egocentrerad.
Förlåt mig.
När jag är elak och korkad, när jag vänder dig ryggen och vill ha pengar,
beröm och stoltheten flyttar in mina röda strumpbyxor.
Förlåt mig.
När jag ger Dig en pungspark, blundar och håller för öronen.
Skriker TRALALA.
Förlåt mig då, Pappa.
Förlåt mig.
Hjälp oss att leva förlåtelse.
För vi vill förlåta ilska och avundsjuka,
lögn och elakhet.
Alla fula ord som smärtar på insidan.
Sudda ut, skrapa bort,
sätt bamseplåster på det som synden gör sönder.
Krama det trasiga och onda.
Du som ser igenom, ser mer.
Ser allt.
Bara Du vet vad vi behöver och vad vi kan och vad vi inte kan.
Uppfostra oss.
För oss ut på oväntade vandringar.
Lär oss tillit och uthållighet och kärlek genom trasiga lastbilar eller brutna fötter.
Men ge oss inte hårdare motvind än vi klarar av.
Gör sönder lastbilen där det finns mobiltäckning.
Bryt foten när gemenskapen gör det möjligt att hålla huvudet över ytan.
Och sånt vet Du.
Bara du.
Så hjälp oss att lita på Dig,
håll oss i handen, vaka och skydda,
och ge oss en vilja av järn.
Du som äger allt det vackra vi är,
och önskar allt ditt vackra in en skör värld.
Du som har allt ditt vackra i en framtid som vi får hoppas på.
Du kan få åsnor att tala,
Du kan göra motvind till medvind,
Du kan mätta hungrande små magar med lite fisk och bröd,
Du kan vara räddningen i Nordkoreanska koncentrationsläger
och bamseplåstra ihop trasiga fötter på Pressbyrån.
Du som är Jag är.
All tid.
Alltid.
Svärta och oändlig tystnad
Det bubblar upp från insidan,
värjer mig från det som komma skall
och trycker in det onda i ett hörn
ena fingerspetsen och biter mig i tungan
svärta och jag skriker
men tyst
så oändligt tyst
Bra och bättre blev sämre
plus och plus blev dubbelminus
skitologiskt
och det fortsätter bubbla upp från insidan
håller ensamheten i ena handen,
ditt eko i den andra men det släpper långsamt taget
och snart finns bara ensamheten och jag och
oändlig tystnad
Det bubblar och bubblar och rinner över
tårar blandas med blodet från tungan blandas med en ingetkänsla och en alltkänsla och jag tror jag spricker
för jag behöver allt men inte ensamheten som trycker från fingerspetsen
ut i varenda hörn i hela skapelsen
det som en gång sjöng dog
och oändligt tyst
Så känns det
och tysta skrik förgör men bubbla över då
snälla
overkligt måste bli verklighet
snälla
svärta
värjer mig från det som komma skall
och trycker in det onda i ett hörn
ena fingerspetsen och biter mig i tungan
svärta och jag skriker
men tyst
så oändligt tyst
Bra och bättre blev sämre
plus och plus blev dubbelminus
skitologiskt
och det fortsätter bubbla upp från insidan
håller ensamheten i ena handen,
ditt eko i den andra men det släpper långsamt taget
och snart finns bara ensamheten och jag och
oändlig tystnad
Det bubblar och bubblar och rinner över
tårar blandas med blodet från tungan blandas med en ingetkänsla och en alltkänsla och jag tror jag spricker
för jag behöver allt men inte ensamheten som trycker från fingerspetsen
ut i varenda hörn i hela skapelsen
det som en gång sjöng dog
och oändligt tyst
Så känns det
och tysta skrik förgör men bubbla över då
snälla
overkligt måste bli verklighet
snälla
svärta
Min älskade saknade vän
Det är när varför-tanken skaver som man är på gränsen
på gränsen att sluta kämpa
för varför finns det flygkrascher
varför finns det cancer
varför finns det ångestattacker och tårar
varför finns det självmord?
Det liksom snurrar och det enda svar som dyker upp är
att det bara är
och jag saknar dig
jag saknar dig när jag tänker för du tänkte alltid med mig
När man är på gränser för att tankarna skaver
på gränsen att sluta kämpa
då gör det liksom ont och man inser varför självmord finns
men då är det bara att bestämma sig för att orka leva
trots flygkrascher och cancer och förbannade jävla ångestattacker
och tårar
varför kunde du bara inte bestämma dig?
Jag har en blåsa under foten
Min ängel,
Jag har en blåsa under foten
att gå och gå och gå
men aldrig riktigt hitta fram
gör ont
liksom det gör så ont att se dig
Jag har ett skavsår i handen
att konstant försöka bära
men aldrig riktigt lyckas rädda dig från att falla
smärtar så förbannat mycket
liksom det smärtar att höra dig
Jag har ett sår i magen
att tänka och tänka och tänka
men liksom aldrig komma fram till något svar
får mig att skaka av tårar
liksom jag skakar av att skaka dig
Jag har ett hjärta som blöder
det rinner blod och det känns
för jag har ingen aning
trots att jag går
trots att jag bär
trots att jag tänker
har jag ingen aning om hur jag ska kunna få dig att åter visa dina vingar
Nej jag har ingen aning om hur jag ska kunna krama dig så hårt att allt det onda inte längre får plats,
förlåt men jag saknar dig så jävla mycket,
min ängel.
Jag har en blåsa under foten
att gå och gå och gå
men aldrig riktigt hitta fram
gör ont
liksom det gör så ont att se dig
Jag har ett skavsår i handen
att konstant försöka bära
men aldrig riktigt lyckas rädda dig från att falla
smärtar så förbannat mycket
liksom det smärtar att höra dig
Jag har ett sår i magen
att tänka och tänka och tänka
men liksom aldrig komma fram till något svar
får mig att skaka av tårar
liksom jag skakar av att skaka dig
Jag har ett hjärta som blöder
det rinner blod och det känns
för jag har ingen aning
trots att jag går
trots att jag bär
trots att jag tänker
har jag ingen aning om hur jag ska kunna få dig att åter visa dina vingar
Nej jag har ingen aning om hur jag ska kunna krama dig så hårt att allt det onda inte längre får plats,
förlåt men jag saknar dig så jävla mycket,
min ängel.
Att Förändra Världen
Någonting i vår uppfostran säger
att det är svårt
riktigt riktigt svårt
Att Förändra Världen
och tack gode Gud tänker vi
för då slipper vi bry oss
då slipper vi försöka se möjligheterna bakom omöjligheterna
Men Att Förändra Världen
är att le åt mannen, vars blick skriker DET VAR BÄTTRE FÖRR.
det är att ställa klockan några minuter tidigare, för att hinna vattna blommorna i trädgården.
det är att skriva en dikt och veta att ingen kommer läsa den.
det är att bjuda grannar på överblivna bullar
det är att titta mot himlen och se att man är del i något större (och är så älskad att det rinner över i en kärlek som kan spridas till alla vägar man korsar)
Att Förändra Världen
är att vilja se konsekvenserna av konsekvenserna av konsekvenserna
av en handling
ty bara då
händer något med våra tankar och vi kan gå från fullständig egoism till ett liv där hjärtat har en vilja
ja, att förändra världen är att plocka undan när någon satt upp en lapp om att din mamma faktiskt inte jobbar här.
Det behöver inte vara så jävla svårt som vår uppfostran har tvingat oss att tro
att det är svårt
riktigt riktigt svårt
Att Förändra Världen
och tack gode Gud tänker vi
för då slipper vi bry oss
då slipper vi försöka se möjligheterna bakom omöjligheterna
Men Att Förändra Världen
är att le åt mannen, vars blick skriker DET VAR BÄTTRE FÖRR.
det är att ställa klockan några minuter tidigare, för att hinna vattna blommorna i trädgården.
det är att skriva en dikt och veta att ingen kommer läsa den.
det är att bjuda grannar på överblivna bullar
det är att titta mot himlen och se att man är del i något större (och är så älskad att det rinner över i en kärlek som kan spridas till alla vägar man korsar)
Att Förändra Världen
är att vilja se konsekvenserna av konsekvenserna av konsekvenserna
av en handling
ty bara då
händer något med våra tankar och vi kan gå från fullständig egoism till ett liv där hjärtat har en vilja
ja, att förändra världen är att plocka undan när någon satt upp en lapp om att din mamma faktiskt inte jobbar här.
Det behöver inte vara så jävla svårt som vår uppfostran har tvingat oss att tro
