Något. Någon.
Jag tror
Att det finns något – någon – däruppe.
Eller nere eller runtomkring eller allt ihop
på samma gång.
Någon som kan flytta berg.
Som kan släcka solen, torka havet, tysta åskan,
blanda alla tusen himlakroppar.
Någon som kan laga hjärtan och trösta tårar.
Som kan få vissna växter att blomma.
Vissna människor att stråla.
Och jag tror också
Att detta något – denne någon – är stor nog att förstå när
ingen annan gör det.
Inte ens jag själv.
Någon har gjort en plan och någon tror på den.
säger jag älskar dej och gör ditt bästa,
så kommer jag att hjälpa dig med resten.
För livet är svårt och hårt. fördjävligt.
Men någonstans ändå ganska fantastiskt,
det har någon sett till.
Ja jag tror till och med
Att det finns en kraft.
En kraft som kallas kärleken.
En kraft som håller allt samman,
som låter oss dras till varandra och som har skapat leenden
och pannkakor och pussar.
Kanske har någon skapat denna kraft. Eller så har kraften skapat någon. Om inte kraften och någon blev till samtidigt. Måhända är kraften och någon. Ja de bara är, har aldrig blivit till, bara finns, i varandra.
Och de ser till oss,
allt överallt och ingenstans.
Ser till att allt ordnar sig.
Jag kan inte heller låta bli att tro
Att något – någon – och kärleken är i mig och runt mig.
Får mig att hoppa till av glädje när musik spelas på högsta volym.
Får mig att lyckas nå drömmar, hitta en plats att vila,
skapar fönster att blicka ut genom, ger mig modet
att rulla i daggvått gräs en majmorgon.
Ja, som låter mig rysa till av lycka när en solstråle letar sig genom träden och in i tågvagnen och lyser upp allt som behöver lysas upp en morgon klockan 7.
Jag tror
Att något – någon – är stor.
Oändliga stjärnor på natthimlen. Men någon är mer.
Större än oändlig.
Det går inte att leva med någon.
Men det är omöjligt att leva utan någon.
Inte konstigt att folk börjar undra.
Att det finns något – någon – däruppe.
Eller nere eller runtomkring eller allt ihop
på samma gång.
Någon som kan flytta berg.
Som kan släcka solen, torka havet, tysta åskan,
blanda alla tusen himlakroppar.
Någon som kan laga hjärtan och trösta tårar.
Som kan få vissna växter att blomma.
Vissna människor att stråla.
Och jag tror också
Att detta något – denne någon – är stor nog att förstå när
ingen annan gör det.
Inte ens jag själv.
Någon har gjort en plan och någon tror på den.
säger jag älskar dej och gör ditt bästa,
så kommer jag att hjälpa dig med resten.
För livet är svårt och hårt. fördjävligt.
Men någonstans ändå ganska fantastiskt,
det har någon sett till.
Ja jag tror till och med
Att det finns en kraft.
En kraft som kallas kärleken.
En kraft som håller allt samman,
som låter oss dras till varandra och som har skapat leenden
och pannkakor och pussar.
Kanske har någon skapat denna kraft. Eller så har kraften skapat någon. Om inte kraften och någon blev till samtidigt. Måhända är kraften och någon. Ja de bara är, har aldrig blivit till, bara finns, i varandra.
Och de ser till oss,
allt överallt och ingenstans.
Ser till att allt ordnar sig.
Jag kan inte heller låta bli att tro
Att något – någon – och kärleken är i mig och runt mig.
Får mig att hoppa till av glädje när musik spelas på högsta volym.
Får mig att lyckas nå drömmar, hitta en plats att vila,
skapar fönster att blicka ut genom, ger mig modet
att rulla i daggvått gräs en majmorgon.
Ja, som låter mig rysa till av lycka när en solstråle letar sig genom träden och in i tågvagnen och lyser upp allt som behöver lysas upp en morgon klockan 7.
Jag tror
Att något – någon – är stor.
Oändliga stjärnor på natthimlen. Men någon är mer.
Större än oändlig.
Det går inte att leva med någon.
Men det är omöjligt att leva utan någon.
Inte konstigt att folk börjar undra.
Kommentarer
Trackback
