thebrightside

Du som är pappa till alla.

Du som bor i små hyddor och stora slott.
Du som älskar att tälta och finns i djupa grottor,
på Mount Everest topp,
i Nordkoreas koncentrationsläger,
på Pressbyrån.
Du som finns över oss och under oss,
Du fanns igår och Du finns imorgon, i övermorgon,
i överövermorgon.
I vin och bröd och i öppna människohjärtan.
Överallt och över allt.

Du är Jag är.
Du är storhet, godhet, helighet.
Du är Jag är.
Låt Ditt namn bli de största, godaste, heligaste som världen någonsin sett.
Du är Jag är.
Vi är, ett.

Lys med Din sol i ett solförmörkat vinterland.
Så äppelträd i vissnande trädgårdar.
Låt Din värme tvinga av ondskans iskalla kappa och kom med kramar där närhet försvunnit,
kom med nattliga bus där glöden slocknat,
kom med okända stigar och stora äventyr där nyfikenheten svalnat.
Vi törstar efter kärlekens kraft i en skadad värld.

Låt gemenskapen med Dig leda genom hånande blickar och svåra beslut,
så att Din vilja får utrymme genom vår efterföljelse.
Smuggla in biblar i underjordiska växande församlingar.
Välsigna pajen från ditt äppelträd på kyrkfikat när hemlösa får hitta hem.
Ja, låt Din vilja styra när vi inte förstår någonting, någonstans.

Låt Din makt och din kärlek regera,
revolutionera,
reproducera längtande människor.
Riva murar och sänka trösklar mellan syskon och då och nu och det som kommer.
Överallt och över allt.

Mätta hungrande små magar,
rena vatten att dricka och krydda riset vi skördar.
Ta från oss som slänger den mat som rest jorden runt,
och ge till dem som lagar vår mat på dess långa orättvisa resa.
Ge oss hjärtan som inser att vi är en massa syskon,
och att syskon behöver varandra.
Men mätta också hungrande små själar.
Bred jordnötssmör på förlorad tro,
mata ensamma tomma hjärtan med Din mörka ekologiska choklad
och Ditt rättvisaste mest kärleksfulla kaffe.
Låt aldrig den hungern få bli hunger igen.

När jag är arg och avundsjuk, när jag är feg och egocentrerad.
Förlåt mig.
När jag är elak och korkad, när jag vänder dig ryggen och vill ha pengar,
beröm och stoltheten flyttar in mina röda strumpbyxor.
Förlåt mig.
När jag ger Dig en pungspark, blundar och håller för öronen.
Skriker TRALALA.
Förlåt mig då, Pappa.
Förlåt mig.

Hjälp oss att leva förlåtelse.
För vi vill förlåta ilska och avundsjuka,
lögn och elakhet.
Alla fula ord som smärtar på insidan.
Sudda ut, skrapa bort,
sätt bamseplåster på det som synden gör sönder.
Krama det trasiga och onda.
Du som ser igenom, ser mer.
Ser allt.
Bara Du vet vad vi behöver och vad vi kan och vad vi inte kan.
Uppfostra oss.
För oss ut på oväntade vandringar.
Lär oss tillit och uthållighet och kärlek genom trasiga lastbilar eller brutna fötter.
Men ge oss inte hårdare motvind än vi klarar av.
Gör sönder lastbilen där det finns mobiltäckning.
Bryt foten när gemenskapen gör det möjligt att hålla huvudet över ytan.
Och sånt vet Du.
Bara du.
Så hjälp oss att lita på Dig,
håll oss i handen, vaka och skydda,
och ge oss en vilja av järn.

Du som äger allt det vackra vi är,
och önskar allt ditt vackra in en skör värld.
Du som har allt ditt vackra i en framtid som vi får hoppas på.
Du kan få åsnor att tala,
Du kan göra motvind till medvind,
Du kan mätta hungrande små magar med lite fisk och bröd,
Du kan vara räddningen i Nordkoreanska koncentrationsläger
och bamseplåstra ihop trasiga fötter på Pressbyrån.
Du som är Jag är.
All tid.
Alltid.