Insikten och Solstickan
Egentligen satt jag bara på samma pendeltåg som jag alltid sitter på. Det hade varit en dag med långfrukost och lagom lugnt på jobbet och allt var ganska bra för jag hade bokbunkrat från bokhandeln och snart skulle jag hem och träna bort lite tid och kalorier och nästa vecka var det dags att resa långt bort länge och det rullar på och jag älskar ju sånt. Så egentligen var det bara bra.
Jag öppnar översta boken i den nyinförskaffade bunten, läser en sida eller två. Om åttaåriga söndertrasade underliv och fruktansvärda skenavrättningar. Någonstans i min kropp går någonting sönder. Ansiktet skrynklas ihop som om jag ätit en hel citron i en tugga och tårarna börjar rinna. Stänger sidan, blundar.
Insikten gör sig påmind. Den som ständigt återkommer, om livet och brutal orättvisa. Jag känner mig som pojken på Solstickan som liksom vill springa men ändå går i maklig takt och jag vill tända på hela världen tillsammans med honom för det här är så himla fel. Smärta och svärta och aj som tusan.
I flygstolen bredvid sitter Preembjörnen och hånler när jag släpper ut lite mer koldioxid än atmosfären behöver. Löv som faller i onödan. Försöker förgäves cykla bort från sjuka ideal, men spinningsalen är alltjämt där. Och trots att jag älskar bananpannkakor och jordnötssmör så kan jag inte njuta av långfrukosten utan att se åttaåriga söndertrasade underliv på tallriken.
Egentligen är det en världens sjukdom att sitta på samma pendeltåg som man alltid sitter på och tro att allt är ganska bra. Mycket är så väldigt dåligt och tillslut går det sönder.
Men det är nu och här det sker. Slutet blir början och insikten låter gamla vanor förloras i för svåra ord. Förloras bort. Och jag vill se världen förändras. Tillsammans med solstickepojken bränna upp världens sjukdom så bara de solskensvackra står naket kvar.
Aldrig ensam.
Låt ditt rike komma.
Jag öppnar översta boken i den nyinförskaffade bunten, läser en sida eller två. Om åttaåriga söndertrasade underliv och fruktansvärda skenavrättningar. Någonstans i min kropp går någonting sönder. Ansiktet skrynklas ihop som om jag ätit en hel citron i en tugga och tårarna börjar rinna. Stänger sidan, blundar.
Insikten gör sig påmind. Den som ständigt återkommer, om livet och brutal orättvisa. Jag känner mig som pojken på Solstickan som liksom vill springa men ändå går i maklig takt och jag vill tända på hela världen tillsammans med honom för det här är så himla fel. Smärta och svärta och aj som tusan.
I flygstolen bredvid sitter Preembjörnen och hånler när jag släpper ut lite mer koldioxid än atmosfären behöver. Löv som faller i onödan. Försöker förgäves cykla bort från sjuka ideal, men spinningsalen är alltjämt där. Och trots att jag älskar bananpannkakor och jordnötssmör så kan jag inte njuta av långfrukosten utan att se åttaåriga söndertrasade underliv på tallriken.
Egentligen är det en världens sjukdom att sitta på samma pendeltåg som man alltid sitter på och tro att allt är ganska bra. Mycket är så väldigt dåligt och tillslut går det sönder.
Men det är nu och här det sker. Slutet blir början och insikten låter gamla vanor förloras i för svåra ord. Förloras bort. Och jag vill se världen förändras. Tillsammans med solstickepojken bränna upp världens sjukdom så bara de solskensvackra står naket kvar.
Aldrig ensam.
Låt ditt rike komma.
Kommentarer
Trackback
