thebrightside

Jag är rädd ibland.
Trots att jag gör allt för att inte vara det så är jag så jätterädd ändå.
Så jätterädd.
Rädd för mygg som låter för mycket när de kommer för nära.
För att cykla utan hjälm.
För fällknivar för de är små men skär så djupt.
För solen när den skapar malignt melanom istället för sommarhopp.
För att arbeta bort allt som är livet.
För att avbryta när någon pratar om något väldigt, väldigt viktigt utan att jag förstår det.
För vintermörker som lägger sig som en sten i magen.
För att med den stenen sjunka bort från gladheten till bara ondska.
För att bli ensam. På riktigt ensam. Ibland tror jag att jag är det.
För att dö framför massvis med människor och ingen skulle veta hur de skulle reagera och jag skulle ligga där och sen skulle de gråta.
För nazister.
För att ångra mig sen.
Men mest av allt är jag rädd för att vara rädd.
Och då slår det snurr i skallen och allting blir kaos och jag tror att de där nazisterna kommer att avbryta något väldigt, väldigt viktigt med fällknivar och tvinga mig cykla utan hjälm till ett arbetsläger helt ensam men med massvis av malignt melanom.
Och jag skulle bli ondska.
Och jag skulle dö. 
Och allting skulle bli vintermörkt men ingen skulle gråta för där fanns ingen sorg.
Bara rädsla.

Men alla skulle ångra sig sen.