thebrightside

När livet stormar som argast så tänker jag att det formar som mest. Det som inte dödar, härdar, sägs det, och jag lever i mottot och härdar och härdar och härdar ut. Härdar in i det som inte dödar men skördar så mycket.

Jag reser till landet utan hus för att drabbas. Står där bredvid och tittar på, tittat ut på de drabbade men drabbas inte alls.

Jag läser om söndertrasade underliv för att förstå men förstår ingenting längre. Äter gott och äter upp och äter nog bort alla söndertrasade underliv i hela mitt huvud. Drabbas inte alls.

Jag säger hej till tiggaren som säger hej tillbaka. Jag säger nej till tiggaren som säger hej tillbaka. Jag gråter inte längre, drabbas inte alls.

Vill att livet ska storma som argast för att formas som mest. Formas och mjukas upp och bli en drabbad själ. En sån som du ser på och är fluff och fladdrig av ödmjukhet inför orättvisa liv. En sån som kramar dig när det känns som om det inte längre går att härda sig undan döden. En som i arga stormar lärt känna mänsklighet.

Vill det.

Men det som inte dödar härdar och härdar och härdar. In i en förbannad likgiltighet. In i en förbannad mur som inte kan släppa igenom en enda känsla. En mur när vi reser till landet utan hus. En mur som gör söndertrasade underliv till ingenting. En mur framför tiggaren och alltid ett hej men nej och nej och nej.

När livet stormar som argast tänkte jag att det formar som mest. Och jag härdade och härdade och härdade i det som dödar och skördar i kubik. Ändå står jag här som självaste stålmannen.
Hård som sjutton.
Utan fluff och fladder.
Utan form.
Mest bara Nej men hej till likgiltigheten.