Argrynkor och skrattrynkor på samma gång
Första gången stod han en ganska kall morgon och delade ut gratis frukostpåsar till stressade människor, men helt utan brådska. Jag ville också ha frukost trots mättnad och tidsbrist, så jag ryckte tag i en påse. Sa aldrig tack och sprang vidare in i dagen som snart skulle springa iväg. Frukosten smakade mest girighet. Egentligen ingenting alls att komma ihåg men ändå kunde jag inte glömma. Och varför sa jag inte tack?
Andra gången var en eftermiddag i mataffären. I ofas med tiden och dagen gick jag alldeles för fort och utan att se mig om och när allt kommer omkring ser jag nog mest bara mig själv. Plötsligt stod han där. Nog gjorde det lite ont när vi gick in i varandra. Eller jag gick väl snarare in i honom för han såg sig om och han såg mig, det såg jag. Lite skamsen men inte generad som jag brukar bli, stod jag där med bananer och mjölk i händerna. Han sa inte ett ord men ändå sa han allt om något ganska skrämmande. Om att se och inte se. Om dagar att försvinna in i och dagar som försvinner. Om tider i ofas och helt andra tider. Så gick han sin väg igen. Jag glömde säga tack.
Tredje gången satt han på en parkbänk och tittade på spårvagnar. Han var ganska lång och med för korta jeans. Lite som jag fast helt omedveten. Ganska mager också, faktiskt. Han bara satt där med argrynkor och skrattrynkor på samma gång. Det hade jag aldrig sett förut och det var fint. Jag undrade varför och så mycket mer men vågade inte gå från tryggheten bakom tegel och glas på andra sidan gatan. Stod kvar i klungan men så fruktansvärt ensam i en kultur där jag mest lärt mig se mig själv. Men han såg mig också, det såg jag.
Det tog så himla lång tid innan vi träffades igen. Trots att jag förringade och förminskade och förklarade för mig själv att han bara var en man som delade ut frukostpåsar till stressade människor som springer in i dagar, så kunde jag inte förgöra honom. Ibland var det som om han gick precis bredvid. Då fick jag först skrattrynkor, men sen argrynkor när jag insåg att jag måste vara lite galen. Aldrig på samma gång, skrattrynkor och argrynkor alltså. Och det var så väldigt grått. Men när jag blev sådär galen och han gick bredvid så formades nya färger som jag aldrig sett förut. Nyanser och någon form av balans. Där någonstans i folkvimlet trampade jag på fötter utan märkesskor och strumpor men med för korta jeans. Helt rätt.
”Du bor ju i ett förbannat surdegsbröd och tänker som en stoppad korv. I dimman och alldeles för mycket kött.” Han sa det så enkelt och tyst men det ekade i huvudet och fortsatte eka och eka och eka. Han var där men utan mössa och jag-mentalitet. Av ett annat virke från ett annat system. Jag undrade varför och så mycket mer. Nog var jag galen. Han gick igen men utan att komma i ofas med tiden och dagen. Samtidigt ropade jag Tack alldeles för sent.
Nästa gång visste jag precis vad han skulle säga för han hade sagt det varenda gång galenskapen slagit in och jag undrat varför och så mycket mer. ”Följ mig”. Så enkelt och jag sa ”Ja” och jag sa ”Tack”. Han tog galenskap och surdegsbrödraskap. Gav något ogripbart. Jag tittade på hans argrynkor och skrattrynkor och förstod hur de hängde ihop och samtidigt formades en massa nya färger. Inte en enda dag försvann när vi tillsammans gick mot helt andra tider och allt jag någonsin undrat över. Där fast i ett annat system utan klungans ensamhet och dimmor och stoppade korvar. Äntligen tack, bara tack.
Andra gången var en eftermiddag i mataffären. I ofas med tiden och dagen gick jag alldeles för fort och utan att se mig om och när allt kommer omkring ser jag nog mest bara mig själv. Plötsligt stod han där. Nog gjorde det lite ont när vi gick in i varandra. Eller jag gick väl snarare in i honom för han såg sig om och han såg mig, det såg jag. Lite skamsen men inte generad som jag brukar bli, stod jag där med bananer och mjölk i händerna. Han sa inte ett ord men ändå sa han allt om något ganska skrämmande. Om att se och inte se. Om dagar att försvinna in i och dagar som försvinner. Om tider i ofas och helt andra tider. Så gick han sin väg igen. Jag glömde säga tack.
Tredje gången satt han på en parkbänk och tittade på spårvagnar. Han var ganska lång och med för korta jeans. Lite som jag fast helt omedveten. Ganska mager också, faktiskt. Han bara satt där med argrynkor och skrattrynkor på samma gång. Det hade jag aldrig sett förut och det var fint. Jag undrade varför och så mycket mer men vågade inte gå från tryggheten bakom tegel och glas på andra sidan gatan. Stod kvar i klungan men så fruktansvärt ensam i en kultur där jag mest lärt mig se mig själv. Men han såg mig också, det såg jag.
Det tog så himla lång tid innan vi träffades igen. Trots att jag förringade och förminskade och förklarade för mig själv att han bara var en man som delade ut frukostpåsar till stressade människor som springer in i dagar, så kunde jag inte förgöra honom. Ibland var det som om han gick precis bredvid. Då fick jag först skrattrynkor, men sen argrynkor när jag insåg att jag måste vara lite galen. Aldrig på samma gång, skrattrynkor och argrynkor alltså. Och det var så väldigt grått. Men när jag blev sådär galen och han gick bredvid så formades nya färger som jag aldrig sett förut. Nyanser och någon form av balans. Där någonstans i folkvimlet trampade jag på fötter utan märkesskor och strumpor men med för korta jeans. Helt rätt.
”Du bor ju i ett förbannat surdegsbröd och tänker som en stoppad korv. I dimman och alldeles för mycket kött.” Han sa det så enkelt och tyst men det ekade i huvudet och fortsatte eka och eka och eka. Han var där men utan mössa och jag-mentalitet. Av ett annat virke från ett annat system. Jag undrade varför och så mycket mer. Nog var jag galen. Han gick igen men utan att komma i ofas med tiden och dagen. Samtidigt ropade jag Tack alldeles för sent.
Nästa gång visste jag precis vad han skulle säga för han hade sagt det varenda gång galenskapen slagit in och jag undrat varför och så mycket mer. ”Följ mig”. Så enkelt och jag sa ”Ja” och jag sa ”Tack”. Han tog galenskap och surdegsbrödraskap. Gav något ogripbart. Jag tittade på hans argrynkor och skrattrynkor och förstod hur de hängde ihop och samtidigt formades en massa nya färger. Inte en enda dag försvann när vi tillsammans gick mot helt andra tider och allt jag någonsin undrat över. Där fast i ett annat system utan klungans ensamhet och dimmor och stoppade korvar. Äntligen tack, bara tack.
Kommentarer
Trackback
